Jag älskar skräck. Jag växte upp med en far som läste mycket skräck och science fiction. Det smittade av sig. Dessutom älskade jag Hans Arnolds bilder. Jag minns att bilderna fanns som illustrationer till novellerna i VeckoRevyn. Jag klippte ut bilderna och klistrade in dom i min skräckpärm. I den pärmen delade dom plats med Frankenstein, varulven, monstret i den svarta lagunen och många andra obehagliga varelser.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag minns också att jag och en kompis byggde spöktåg med hjälp av några campingbord och stolar som vi hängde filtar över. På så sätt skapade vi någorlunda mörka krypgångar. Vi klistrade upp bilder vi tecknat av fruktansvärda monster. Belysta av fiffigt placerade ficklampor skapade det, tyckte vi, en riktigt läskig stämning. Sedan turades vi om att krypa igenom. Där det fanns öppningar i filten kunde det plötsligt stickas in en blodig hand som famlade efter den som kröp. När vi inte byggde spöktåg eller ritade monster läste vi serietidningen CHOCK. En serietidning full av onda andar och fasa.

Jag kan inte minnas att något av det där gjorde att jag sov dåligt. Det som däremot höll mig vaken var tanken på busarna i skolan. Dom RIKTIGA monstren. Dom som helt oberäkneligt kunde tjonga till med en knytnäve i magen eller peka ut vem som skulle utses till tönt. Dom var mycket svårare att begripa sig på.

Och det är just den problematiken som Lena Ollmarks spökhistoria Den förskräckliga historien om Lilla Hon handlar om.

Jag har fått arga mail från upprörda föräldrar. Dom var rasande över Lenas och min bok. Föräldrarna uttryckte sin ilska över de avskyvärda bilderna och historien överhuvudtaget. Bland bilderna var det speciellt bilden på ett spöke kallat Syflickan som framkallade någons vrede. En annan ville undersöka möjligheterna att få bort boken ifrån biblioteken. Enligt hen borde ingen läsa eller se sånt här!

Men vi skräckdiggare håller inte med. Vi som vet att spöken inte finns och att det är människorna man får se upp med. Och hade föräldrarna läst boken tillsammans med sina barn hade de gjort just den upptäckten. Flickan med saxen i hjärtat må se läskig ut men det är inte hon som är problemet.

Syflickan. Illustration från boken Den förskräckliga historien om Lilla Hon (Lilla Piratförlaget 2017) av Lena Ollmark (text) och Per Gustavsson (bild).

Dela