"Om jag varit 25 skulle jag antagligen börja skriva tv-serier i stället för böcker", sa Ian McEwan i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Han tror att boken är på väg ut. Möjligen kan den hitta en nisch och överleva som ett föremål för oss äldre.

Det är tv som gäller, anser han.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Visst. Och som författare kan man ju se det positivt.

Varför sitta och gneta med personskildringar och miljöer i en bok när man kan lämna över en intrig och ett antal repliker till närmaste tv-fabrik som fixar allt - och dessutom betalar bra?

Jag vet. Har jobbat i den branschen.

För många år sedan skrev jag, bland annat, större delen av julkalendern Julpussar och stjärnsmällar, hälften av julmorgonserien Tv-piraterna och två avsnitt av pionjärsåpan Varuhuset (som, osedd, retade gallfeber på samma sorts kulturskribenter som numera älskar att grotta ner sig på Netflix och HBO).

Tv-serien har fått status och nämns ibland som den moderna tidens romankonst. Hade jag varit 25 skulle jag antagligen satsat på att skriva för tv.

Inte nu. Jag har varit med om för mycket.

Julkalendern spelades in en ovanligt kall vinter. Per Oscarsson frös och kamerorna strejkade. Ett av mina infall - att en bil med luciafirare skulle kana på taket nerför en backe - kostade en miljon att filma. Det var strul med chefskap och klippning och ett helt avsnitt som råkade komma bort fick sändas som en grynig arbetskopia.

Tv-piraterna, Arne Norlins och mitt försök att skapa nåt åbergskt mysigt för de yngre, gjordes om till en gapig tonårsserie av en regissör som en gång filmat Beatles. Vår julfrid stördes av att serien varje morgon skälldes ut i Svenska Dagbladet. Med all rätt.

Varuhuset blev något helt annat, med bitvis lysande regi och skådespelare som Lena Endre och Christina Schollin. Det var rena fröjden att halka in i den såpan.

Ändå var det där jag kroknade.

Serielogiken kräver att varje lycklig sekvens ska följas av olycka. Människor som är kära måste bli ovänner och sen kära i nån annan och sen glada och... Friska bör bli sjuka, rika ska bli utfattiga. Och tvärt om. Helst i all evighet.

Jag fick ont i magen av meningslösheten i det där.

Och det var andra som bestämde de stora dragen, själv hade jag bara att rätta in mig i ledet.

Det var då jag insåg att jag måste bestämma själv. Ha kontroll.

I det fallet är det böcker som gäller. Boken är ett genialt format, ett påstått lik som kommer att överleva oss alla.

Alltså skriver jag böcker, hittar på små världar där jag och ingen annan regerar.

Det är ensamt, arbetsamt och inte särskilt lukrativt. Men roligt!

Och det är jag som har kontrollen över allt - utom över hur mina ord landar hos de unga läsarna.

Men det är smällar man får ta.

Bild: Lisen Adbåge.

Dela