|
|
|
|
|
 Johan Unenge Stol nr 9 Johan Unenge fick en penna istället för napp. För hans pappa och mamma var bägge tecknare. Så han blev tecknare. Att rita var det roligaste han visste. Speciellt serier. Ända tills han började skriva. Och upptäckte att det var ännu roligare. Nu har han fattat att det roligaste är att göra båda delarna. Och lite skateboard ibland. Johan Unenge tycker om när hans böcker gör de där tvärsäkra lite mindre tvärsäkra. Och när de där som säjer att böcker är tråkiga, plötsligt utbrister (motvilligt) "fast den där var rätt okej!" Han har också flera barn ihop med Måns Gahrton. Eva och Adam, Rosa och Hotell Gyllene knorren heter några av dem. Johan Unenge var Sverigers första läsambassadör 2011-2013. 2014 blev han läscoach för idrottsrörelsens och Kulturrådets satsning Paus som syftar till att förmedla bilden av läsning som något coolt och positivt inom idrottsvärlden. Johan är också ledamot i Läsdelegationen som är en del av satsningen Hela Sverige läser för barnen och ska samla skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Johans senast utgivna bok är Fångarna på slottet (Bonnier Carlsen, 2018), del 18 i serien om Hotell Gyllene Knorren som han gjort tillsammans med Måns Gahrton. Johans sida på Barnens bibliotek Johans sida hos bokförlaget Bonnier Carlsen |
|
|
|
Ledamöternas krönikor Vecka 35-37 2018 Fantasiresistens av Johan Unenge "Är det sant?" "Har det verkligen hänt?" 11-åringarna tittar med smala ögon på mig. De kräver svar. De vill veta om jag verkligen berättar en historia ur verkligheten. Om det jag just läst upp ur boken har hänt, på riktigt.
Jag har träffat många människor som jobbar med böcker på olika vis. Och det är något alldeles speciellt med verkligheten. Det intygar både förläggare och bibliotekarier. Det är mycket lättare att locka läsare till en bok om något som faktiskt hänt på riktigt. Det kittlar lite extra. Tänk att det har funnits slavar i Sverige. Eller att glass kostat 25 öre. Eller det faktiskt gått runt en riktig människa på månen. Unga verkar vara väldigt fascinerade av att saker i en berättelse verkligen har ägt rum. Speciellt om det är något eländigt. Den där pojken som bodde i en låda som hans elaka föräldrar tvingat in honom i. Det står tydligt att berättelsen bygger på en verklig händelse. Riktigt elände. Inte något påhittat. Att Zlatan verkligen inte hade så himla kul när han växte upp tycks ge en extra dimension. "På sätt och vis kan man väl säja att det hänt", försöker jag. 11-åringarna tittar på varandra. Inte ett tillräckligt bra svar. Idag premieras ifrågasättandet. Kritiskt tänkande är något bra. Man ska inte gå på saker. Och för att det står i tidningen behöver det inte vara sant. Och nätet är ännu värre. Men hur ska en ung människa hålla reda på sanningen? De har ju precis börjat leva. Allt är ju nytt. Det går att leda in dem i vilken osannolik veklighet som helst. Vi vuxna kan ju påstå att precis vad som helst är sant. Och då är den där frågan på sin plats. " Är det verkligen på riktigt?" 11-åringarna har läst min bok En annan Albin. Om en pojke som går vilse i skogen och förvandlas på lite olika sätt. Klart att de vill veta om det har hänt. Men jag säjer som det är: "Nä, det har inte hänt. Jag är författare. Jag hittade bara på det. Men det kanske skulle kunna hända, tror ni inte det?" 11-åringarna rynkar pannorna. De är fantasiresistenta.
|
|
| |
 © Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |
|||||||||
