Jag är årsbarn med Pippi Långstrump. Böckerna om Pippi och Krakel Spektakel var de första egna böcker jag minns att jag fick. Sveriges framväxande välstånd efter kriget, folkhemstanken och samhällsbygget som det innebar innefattade också en ny syn på barn. Man började se på barn som egna tänkande och kännande varelser. Astrid Lindgren och Lennart Hellsings böcker hade ett nytt formspråk med språkliga rim och ramsor och var befriade från pekpinnar och moralism. Mitt liv som läsare och senare som författare av barnböcker har varit i den andan.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har under många år fått möjlighet att följa mina egna böcker på resor ut i världen. Det är en stor glädje att se dem landa hos barn och föräldrar i samhällen olika vårt. Svenska barnböcker är uppskattade. Vid ett av mina bokbesök utomlands frågade jag föräldrarna vad det är de tycker om i just våra böcker. En mamma i publiken reste sig, la handen över sitt hjärta och sa med emfas: "Frihet! Barnen i svenska böcker är så fria. Och som förälder känner man sig också fri. Man kan samtala och ha roligt tillsammans med sitt barn utan några pekpinnar". När evenemanget var slut och jag skulle gå därifrån, lutade sig den blonda, raffiga bibliotekarien fram och viskade i mitt öra: "I love you". Jag lovar att det inte var någon sexuell invit utan en kärleksförklaring till våra böcker och vår barnsyn!

Jag är stolt och glad över detta och jag har fått lära känna flera utländska förläggare som verkligen brinner för att våra böcker ska nå barn i deras länder. I många länder är litteraturen för barn inte alls som vår. Ibland är den obefintlig. I fattiga delar av världen har familjerna inga böcker alls, än mindre böcker särskilt för barnen. Där de finns är det ofta traditionella folksagor, inte sällan med fantastiskt rik illustrationskonst. Men oftast är böckerna didaktiska och pekpinneaktiga. Att läsa bara för lust är inte det vanliga. Att ge ut böcker som är ovanliga och kanske strider mot normen, den goda smaken eller mot synen på barn och barnuppfostran är för många förläggare en verklig prövning. Att skaffa ekonomiska medel för utgivning, distribution och marknadsföring är en ren kamp, särskilt för de små förlagen.

Därför är det så glädjande att Kulturrådet i Sverige har en speciell satsning på att stödja utgivning av svensk barnlitteratur i utlandet. Man stödjer både översättning, produktion och ibland samarbeten och evenemang. Varje år finns det dessutom möjlighet för förläggare att söka stipendium för att besöka Bokmässan i Göteborg. Översättare och förläggare kan få generösa bidrag till resa och hotell och man bjuds på ett genomarbetat program. Syftet är att "förstärka det litterära utbytet och skapa medvetenhet om svensk litteratur av hög kvalitet i den internationella publicistiska sektorn och att öka chansen för svenska författare att nå läsare på andra språk genom översättning".

Hur ser det då ut för barnboken?

I år kom en grupp av 34 förläggare/översättare för att besöka mässan. Inte alla var intresserade av barnböcker men alla fick en lektion kallad: Presentation of Swedish Children's and Y/A Books 2018 Förteckningen av böcker som presenterades innehöll 36 titlar från 17 författare (några författare nämns med flera titlar, ibland så många som sju). Endast sex av böckerna var bilderböcker. Tre av titlarna var föredragshållarens egna verk.

Av eget intresse bad jag att få förteckningen från en av mina förläggarvänner. Jag såg vad hon hade noterat i kanten under föreläsningens gång: "death, lesbian love, steals a toy, cancer, death, intergender, refugees, suicide, psycho, single mother, rich-poor, immigrants, robbery, kill the..." Jag kunde inte läsa allt.

Den här förläggaren var upprörd och förvirrad. Hon själv är duktigt bevandrad i vår svenska utgivning, men påpekade att många i gruppen inte hade en aning om svensk barnlitteratur och kommit just för att bli informerade. "Vad får de för bild?" undrade hon.

Jag frågade en annan förläggare som också deltagit i lektionen om vad hon ansåg om föreläsningen. "Jo, intressant i och för sig", svarade hon tveksamt, "men jag kan inte ta en enda av de där böckerna. Jag kan inte ens ge ut Alfons för att hans pappa röker."

Jag erinrar mig motsvarande föreläsning för två år sedan. Då hade jag en annan förläggarvän som fick en enligt hennes tycke en nattsvart bild av Sverige och svenska barns situation. "Missbruk, skilsmässor, skräck och miljöförstöring" var hennes summering av föreläsningen då.

Det finns förstås positiva omdömen från besöket. På Kulturrådets hemsida säger en av årets deltagare t.ex.: "In Italy, for instance, literature is traditionally expected to be somewhat 'nicer' than real life. But to encourage children to keep reading, we have to offer them books that speak to them and reflect their reality. Right now, though, a lot of Italian publishers are acquiring Swedish titles, which is great!"

Men jag står undrande. Hur förklarar man från Kulturrådet det här urvalet? Ger inte den samlade bilden av de här temana en märklig bild av svensk barnlitteratur? Jag kunde tycka det vore OK om titeln för föredraget var Breaking taboos in Swedish children's books. Men inte om det ska ge en överblick.

Eller är det ett slags skryt över hur moderna och framsynta vi i Sverige är som kan tala om såna här saker i barnböckerna? Tycker Kulturrådet att vi ska missionera? Greppar vi då inte de pekpinnar som vi är glada att vi slapp när Pippi och Krakel Spektakel kom?

Dela