Det räcker inte att sitta hemma och gnälla över sakernas tillstånd. Man måste agera. I det här fallet gäller det den ofta omedvetna diskrimineringen av barn och ungdomslitteraturen i förhållande till vuxenlitteraturen.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sen fem år tillbaks delar Nordiska rådet ut pris till den bästa barn- och ungdomsboken från våra Nordiska länder. Det är vi barn- och ungdomsboksförfattare och många med oss väldigt glada över. Jag träffade en kvinna på galan som kämpat för att instifta detta. Hon berättade att det inte hade varit en enkel kamp och att hon var mycket stolt över att de lyckades driva det iland. En milstolpe i upphöjandet av barnlitteraturens värde. Borde vi inte vara nöjda?

Jag hade äran att få åka dit som nominerad och det var en tjusig tillställning med statsråd, kändisar och självaste Mette Marit. Alla var inbjudna dit för att hylla och vörda kreativitetens kraft och vikt i våra Nordiska länder.

Men hela galan blev på flera sätt en påminnelse om vår låga status som barn- och ungdomsboksförfattare. En slags andra rangens författare som inte riktigt kan tas på allvar för att vi riktar oss till just barn och unga. Jag har varit med om detta så många gånger, både privat (när ska du börja skriva riktiga böcker?) och på tjusiga prisgalor där presentatören lägger huvudet på sned och börjar prata bebisspråk när barnboken kommer på tal.

På Nordiska Rådets prisgala var det tydligt vilket pris som var det absolut viktigaste. Under den timslånga ceremonin framhävdes vuxenboksförfattarna med korta hemma hos-reportage i storbildsformat. Den ena mystiskt grubblande över en kopp kaffe, den andre ute på hundpromenad, den tredje i sin läsfåtölj och så vidare. Alla författarna fick en seriös och respektfull presentation inte bara i bild med sina egna ord, utan även i textad tablå med bokens titel och författarens namn.

När barn- och ungdomsbokspriset delades ut, så visades också våra böcker på storbildskärmen, men upphovspersonerna nämndes inte och på omslagsbilderna som visades gick det inte heller att läsa sig till vilka som gjort böckerna. Arrangörerna hade i all välmening velat skoja till det och därför anlitat ett gäng barn som i en filmad sekvens höll i böckerna och gav kommentarer på dess innehåll, på barns charmiga och otvungna sätt. Publiken skrattade förtjust, medan vi författare leddes upp på scenen, där vinnaren skulle koras. Comic relief, på med clownnäsan, här kommer barnboksförfattarna! Barnen gjorde bara vad de blev tillsagda och arrangörerna gjorde ett klent försök att vara kreativa med en kategori de uppenbarligen inte förstår sig på. Det här är inte första gången barn och ungdomsbokspriset presenteras på det här viset. När jag nominerades för fem år sen, användes samma koncept.

Bild: Johan Unenge.

Vi kan, för att belysa det absurda i det här upplägget, föreställa oss det omvända scenariot, att det på storskärmen visas en samling slumpvis utvalda vuxna människor som viftar med vuxenförfattarnas böcker och säger några meningar om innehållet, vad de tycker om boken, helst något humoristiskt så vi får skratta, även fast boken handlar om självmord. Skulle det vara respektfullt att göra så? Svar nej. På sin höjd hade man kanske låtit en litteraturvetare av rang eller någon annan profilerad personlighet göra ett spänstigt uttalande och sen spänningsmusik på det.

Handlar detta om prestige? Nej, det handlar om ren och skär respekt och strävan efter jämställdhet.

Vi nominerade från Sverige - Kalle Güettler och Sara Bergmark Elfgren och jag - pratade efter galan. Vi delade samma uppfattning och beslöt oss för att skrida till handling. Sara Bergmark Elfgren skrev ett utomordentligt välformulerat brev till arrangörerna som innehöll konstruktiv kritik och en önskan om likvärdigt behandlande av priskategorierna. Brevet skickades till alla nominerade barn- och ungdomsboksförfattare och deras förläggare för påseende. Sammanlagt 42 författare, förläggare och förlagsanställda skrev på.

Vi fick svar från Nordiska Rådets festarrangörer på en gång. De tackade för kritiken och vidhöll att deras intention hela tiden har varit att behandla alla kategorier så respektfullt och jämlikt som möjligt, men att det såklart alltid går att förbättra. De lovade att ta med sig vår kritik när de ska börja planera för nästa års gala.

Vi nådde fram och förhoppningsvis blir det här början på en förändring i hur man framställer barn och ungdomsbokskategorin vid Nordiska Rådets prisutdelning. Vi tar små steg fram och ibland ett tillbaks, men för att nå förändring så måste man agera och kommunicera. I det här fallet var det en styrka i att så många av oss skrev under brevet. Ju fler vi är desto starkare blir vi i arbetet med att ge barn och ungdomsboken den värdighet och respekt den så innerligt förtjänar.

PS. Delar av brevet till Nordiska Rådet finns publicerat i Kalle Güettlers blogg.

Dela