I början av hösten fick jag en idé. Det var en solig septemberdag och jag promenerade bland lunchrastade hundar på Långholmen när en tanke plötsligt slog mig: Tänk om hundarna bara luras? Tänk om det egentligen är hundarna som bestämmer över oss, och inte tvärtom?

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var en bra dag för idéer, och inom någon halvtimma hade jag - alldeles gratis, av verkligheten - fått ett par viktiga pusselbitar till: En flicka med toppluva och yviga gester, det halvöppna locket till en A-brunn, en friluftsklädd man med orienterarkarta.

När jag gick hemåt visste jag att flickan kunde flyga, att hon hade upptäckt det för att en boxer jagade henne och att det är hundarna som styr planeten. Jag såg fram emot att komma tillbaka till datorn och börja skriva.

Eftersom flickan kunde flyga var det helt klart något slags superhjälte-historia, men vad skulle den handla om? Tja, vad brukar superhjältar göra? Rädda planeten så klart. Men från vad?

Och där stannade jag upp.

Om detta hade hänt för fem eller tio år sedan hade jag haft massor av uppslag. Onda katter, galna vetenskapsmän, utomjordiska SYO-konsulenter.

Nu fanns det egentligen bara ett val.

Trots att det var mitten av september svettades jag. Luften var varm som på sommaren och det fanns inte ett moln på himlen. Träden hade höstfärger, men det hade de haft sedan i juli.

Framför mig brusade Essingeledens oändliga bilkö och över himlen flög planen i skytteltrafik till och från Bromma. Om jag behövde ett hot för superhjältar att ta itu med behövde jag inte leta längre än så.

Men hur förklarar man för barn att hotet - mer skrämmande än alla onda katter och SYO-konsulenter i världen - kommer från oss själva? Att det en superhjälte måste bekämpa är våra egna Thailandssemestrar, fotbollsskjutsar, tacokvällar och plastleksaker från Wish? Hur skriver man något sådant som en saga?

Det skulle kunna bli hur präktigt och pekpinne-aktigt som helst, och präktighet och pekpinnar i barnböcker är nästan det värsta jag vet.

Men i slutänden handlade det om berättelsens inre balans och trovärdighet. Att lägga skulden på katterna när vartenda mellanstadiebarn har sett Greta Thunberg på Lilla Aktuellt vore helt enkelt dåligt berättarhantverk. Verkligt hjältemod kräver ett verkligt hot, annars funkar det inte. Det blir bara fånigt.

När jag kom tillbaka till skrivbordet hade jag bestämt mig för att försöka. Vi får se hur det går, men en sak vet jag: Jag älskar att berätta sagor för barn, men jag tänker inte ljuga för dem.

Bild: Stina Wirsén

Dela