|
|
|
|
|
 Johan Unenge Stol nr 9 Johan Unenge fick en penna istället för napp. För hans pappa och mamma var bägge tecknare. Så han blev tecknare. Att rita var det roligaste han visste. Speciellt serier. Ända tills han började skriva. Och upptäckte att det var ännu roligare. Nu har han fattat att det roligaste är att göra båda delarna. Och lite skateboard ibland. Johan Unenge tycker om när hans böcker gör de där tvärsäkra lite mindre tvärsäkra. Och när de där som säjer att böcker är tråkiga, plötsligt utbrister (motvilligt) "fast den där var rätt okej!" Han har också flera barn ihop med Måns Gahrton. Eva och Adam, Rosa och Hotell Gyllene knorren heter några av dem. Johan Unenge var Sverigers första läsambassadör 2011-2013. 2014 blev han läscoach för idrottsrörelsens och Kulturrådets satsning Paus som syftar till att förmedla bilden av läsning som något coolt och positivt inom idrottsvärlden. Johan är också ledamot i Läsdelegationen som är en del av satsningen Hela Sverige läser för barnen och ska samla skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Johans senast utgivna bok är Fångarna på slottet (Bonnier Carlsen, 2018), del 18 i serien om Hotell Gyllene Knorren som han gjort tillsammans med Måns Gahrton. Johans sida på Barnens bibliotek Johans sida hos bokförlaget Bonnier Carlsen |
|
|
|
Ledamöternas krönikor Vecka 3 2019 Den hemtrevliga apokalyptiska zombien av Johan Unenge Jag kan inte påstå att jag läst jättemånga böcker om dramaturgi. Men det finns ju ett antal modeller. Och till och med de mest sofistikerade filmer säjs underordna sig någon av dessa. Och görs det tillräckligt skickligt (och osynligt) sitter jag där med halvöppen mun och undrar hur det ska gå.
Jag blir så där lurad som det är meningen att jag ska bli. Men någonstans vet jag ungefär när jag ska vara orolig. Det kan vara när de förälskade ska ses första gången. När nedräkningen har börjat för bomben som ska spränga hela skyskrapan i luften. Eller hur kometen ska stoppas. Berättelsen har ett antal avgörande ögonblick. Plotpoints. Jag har skrivit en massa historier och letar efter dessa ögonblick i berättelsen när tittaren/ läsaren ska tänka "hur ska det gå". Det är någon sorts kontrollerad oro. Spännande men bekant på något vis. Så såg jag Roma. Alonso Cuaróns omtalade film. Oscarstippad. Svartvit. Lång. 2 timmar och en kvart. Mexiko på 70-talet. Om en städerska från ursprungsbefolkningen som arbetar hos en välbeställd läkarfamilj. Jag var beredd på en krävande upplevelse. Att hålla fokus. Att inte bli rastlös. Ingen film där jag skulle sitta med halvöppen mun och glömma bort mina popcorn. Men det gjorde jag. Popcornen blev kvar och jag fattade först inte varför. Vad var hemligheten? Så kom jag på det. Eftersom filmen inte innehöll de vanliga vändpunkterna märkte jag efterhand att jag inrättade mitt tittande efter en annan skala. Skalan där precis varenda enskild händelse skulle kunna vara en tänkbar katastrof. När huvudpersonen, Cleo, ska gå och handla oroar jag mig att barnen ska komma bort. När hon går utanför huset undrar jag om hon har kommit ihåg att ta med nyckel. Och hur hon skulle lösa det i så fall. När hon kör bil, om hon ska krocka. Och kommer hon att förlora jobbet då? Med öppen mun följde jag egentligen ett helt vanligt liv på lite avstånd, hela tiden beredd på att allt skulle gå åt helvete när som helst. Kort sagt, jag blir som min oroliga mormor som trodde att allt var farligt. Och detta lyckades filmen åstadkomma utan några som helst gester och krumbukter. Jag var helt svettig. Det var nästan så att jag längtade efter en helt vanlig apokalyptisk zombie för att varva ner.
|
|
| |
 © Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |
|||||||||
