Biblioteket i Aneby.

Mitt första bibliotek var en liten filial i Aneby. När man öppnade dörren möttes man av en noppig, grön matta, ljuset från surriga lysrör och den där speciella doften som bara biblioteksböcker har.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De flesta böckerna på barnavdelningen hade jag redan haft med mig hem många gånger, men jag lånade dem i alla fall. Mamma läste högt för mig om kvällarna. Allra helst läste hon Emil i Lönneberga. Jag föredrog Pippi, men det kanske berodde på att mamma skrattade så mycket medan hon läste om Emil att jag knappt förstod vad hon sa.

När jag lärt mig läsa själv började jag snart föredra berättelser utan bilder. Då kunde boken förvandlas till en film inuti mig istället. En film med lukter, känslor och surroundljud.

Fortfarande flimrar bilderna i huvudet så fort jag kommer in på ett bibliotek och känner doften av böckerna. Det är så märkligt och magiskt att berättelserna kan stå där axel mot axel och vänta på att någon ska plocka fram dem och vika upp första sidan så att allt kan börja om, med samma intensitet som den allra första gången.

Samtidigt får man så mycket mer än äventyret.

Att läsa en bok är som en vridning på kameraobjektivet. Man breddar sitt synfält lite och märker att där finns mer än man sett förut och det man upptäckt tidigare hamnar i nytt ljus.

Ett lånekort är gratis, men ändå bland det mest värdefulla man kan få. Att ge någon ett lånekort är att ge hen tillgång till världen och människorna, till skratt, gråt, igenkänning och reflektion. Att ge någon ett lånekort är också att ge hen en biljett till sig själv, styrkan att bli den hen vill vara eller modet att vara den hen är.

Ett lånekort ger medborgaren möjlighet att öka vidvinkelseendet och det är viktigare än någonsin i en värld där de till synes enkla lösningarnas företrädare hela tiden vinner mark genom att profitera på människors rädsla och okunskap. Av den anledningen ska biblioteket inte heller ägas av någon med privata intressen. Ett sådant bibliotek löper alltid risk att bli lika begränsande som en filterbubbla på internet och det är det sista vi behöver.

Varje barn ska ha ett offentligt ägt bibliotek på gångavstånd och helst också en vuxen som visar vägen dit. Det handlar om rätten till det fria ordet. Vad är rätten att sprida det värd om rätten att ta emot det begränsas?

Dela