Det stora finns i det lilla.
Så är det med det mesta i livet. På gott och ont.
Ett enda elakt litet ord kan växta till ett monster. Och ett försiktigt leende kan ta plötsligt plats och värma upp hela kroppen.
Jag vill berätta om något som hände i ett klassrum för många år sedan. En liten sak som blev väldigt stor. Så stor att den har stannat kvar i mig under alla dessa år.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag var inbjuden att hålla i ett skrivpass med en klass på en gymnasieskola. Eleverna hade suttit enskilt och skrivit en stund på något som så småningom skulle bli en novell. Nu fick de sätta sig i mindre grupper och läsa upp det de hade hunnit skriva för varandra. Jag gick runt slumpmässigt och lyssnade i de olika grupperna. Vid en av grupperna stannade jag till och lyssnade lite extra uppmärksamt. Det var en kille som läste, ett kort stycke ur något som förmodligen skulle bli en skräcknovell. När han var färdigt sa jag: "Vad spännande! Det där gillade jag" (och så upprepade jag ett par meningar från det han precis läst och förklarade varför jag tyckte om det). "Jag blir väldigt nyfiken på fortsättningen!" sa jag. Killen tittade generat på mig. Men han såg mest glad ut.

Jag fortsatte vidare genom klassrummet, stannade till och lyssnade slumpvis i de olika grupperna. Jag bekräftade och uppmuntrade det jag hörde på liknande sätt som jag gjort mot killen med skräcknovellen. Lektionen tog slut och det var tid för mig att gå. Eleverna skulle jobba vidare med novellerna tillsammans med deras svensklärare.

Några veckor senare blev jag uppringd av läraren som ville prata om det som hade hänt under lektionen. Hänt? tänkte jag och blev lite orolig. Det handlade om killen med skräcknovellen. Läraren berättade att det jag hade sagt till honom (efter att han hade läst upp) hade gjort väldigt starkt intryck på honom. Så starkt intryck att flera av hans lärare hade uppfattat att han hade förändrats. Vad hade jag sagt? tänkte jag. Hade jag gjort honom ledsen på något sätt?

Men läraren berättade glatt att killen hade förändrats på ett på ett väldigt bra sätt. Mina uppmuntrande och positiva ord hade smittat av sig till andra ämnen. Plötsligt hade killen skrivit jättebra på ett matteprov. Han hade klivit in med större självförtroende i nya uppgifter. Och skräcknovellen hade han såklart skrivit klart. Svenskläraren berättade att det var det bästa han någonsin hade skrivit.

Visst låter det som om jag överdriver och brer på? Men det gör jag inte. Det lilla ögonblicket av uppmärksamhet och beröm som jag gav den där killen gjorde något stort i honom. En kort stund fick han känna sig sedd och bekräftad, dessutom av en inbjuden gästförfattare. Han växte och vågade tro på att han faktiskt också kunde, minst lika bra som alla andra. Gymnasieskolan som jag hade besökt var en högpresterande skola och killen var van vid att vara bland dem som presterade sämst. Han blev sällan uppmärksammad och fick oftast höra att det han åstadkom inte riktigt räckte till.
Men så klev jag in i klassrummet (utan att känna eleverna, utan förväntningar) och hade turen att fånga upp några spännande meningar ur just hans novell.

Det finns socialpsykologiska experiment som visar att man kan älska fram förmågor och beteenden hos varandra. I klassrumssituationer finns det många sådana exempel. Forskare har studerat skolklasser där man talat om för lärare att de elever som sitter längts fram är de duktigaste - fastän så inte var fallet. Det har gjort att de elever som suttit på första raden blivit behandlade som om de var duktiga och därmed har de också blivit duktigare. Tyvärr går det ju lika bra åt andra hållet, att så att säga rycka bort och radera förmågor hos varandra genom att göra precis tvärt om.

Jag vet inte hur det gick för killen sedan. Jag hoppas att hans tro på sig själv fick växa sig stor och stark. Större och starkare är de gamla rösterna inom honom och runt honom som ansåg att det han presterade inte riktigt dög. Jag hoppas att han också fortfarande minns det här ögonblicket.

Dela