Många ungdomsböcker innehåller mycket dialog. Det kanske till och med är ett av skälen till att jag skriver just ungdomsböcker; att det verkar helt okej att frossa ohejdat i människors pratande med varandra.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man inte forcerar fram samtalet - och inte faller för frestelsen att försöka peta in en massa faktainformation - är dialogen ett otroligt tacksamt sätt att låta karaktärerna ta form. Genom dialogen kan man visa hur de ser på sig själva och på varandra, hur de vill framstå och hur de framstår, deras förmåga eller oförmåga att säga vad de vill ha sagt, deras rädslor och drömmar och framför allt deras medvetna eller omedvetna strategier för att hantera allt det där som är livet.

Gratis arbetsmaterial. Bild: Jens Ahlbom.

Själv är jag dålig på att prata med folk. Med åren och genom alla möten med människor i jobbet och privat så har jag visserligen utvecklat en hyfsad förmåga att föra en någorlunda fungerande konversation, men den blir ofta som ett nybörjarkapitel i en språkkurs. Den fyller sin funktion men betyder inte så mycket. Jag är den där hopplösa sorten som står på minst en meters avstånd med armarna i kors över bröstet och säger "jodå tack, huvudet upp och fötterna ner" eller "jaha, nu verkar det som om hösten är här på allvar".

När jag sitter med mitt manus och låter laddade repliker flöda mellan mina karaktärer undrar jag vad de har som jag saknar. Och hur de över huvud taget kan ha en förmåga som jag saknar?

Fast det förstås; vi som hittar på kan ju hitta på vilka förmågor som helst. Det är ju en av alla saker som är så fantastiska med att skriva berättelser. Man behöver inte kunna trolla för att skriva ihop Harry Potter eller kunna flyga för att uppfinna Karlsson på taket.

En del blir väldigt irriterade av att någon på bussen eller tåget pratar i mobilen. Inte jag. Det är ju gratis arbetsmaterial som strömmar ut. Vad handlar det om? Vad betyder upprördheten, det konstlade skrattet eller det lakoniska tonfallet?

Jag tjuvlyssnar gärna även på hela samtal, till exempel mellan människor som sitter bakom mig. Eller mitt emot. Vad säger de, vad vill de säga och vad säger de egentligen?

Det är kanske så jag gör när jag skriver också. Tjuvlyssnar på mina karaktärer. Scannar deras samtal i jakt på undertexten och blir frustrerad över deras ofta bristande förmåga att tolka varandra.

Och ändå. Det är ju oftast där det till slut händer. I mötena och i samtalen. Så även i verkligheten, antar jag. Tur för mig att man kan föra samtal via tangentbordet också. Det är jag åtminstone bättre på.

Dela