Jag sitter på Mynttorget, för det är fredag och ibland när det är fredag lyckas jag ta mig hit och strejka en timme eller två. Greta är inte här längre, hon är på båten på väg över Atlanten, kanske rent av framkommen när ni läser det här. Men ganska många andra är här. Ganska många barnboksförfattare faktiskt inser jag när jag räknar in mina kollegor.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi fredagsminglar här. Vi började i december med iskalla tår och glögg, och har fortsatt in i sol och glass och kaffe. Det är ofta löjligt trevligt och kanske är det därför just vi står här. Och för att det blivit en normal och rimlig sak att göra på fredagarna. Sen är det ju så klart lättare att strejka när man styr sin egen arbetstid och bara stör sig själv genom att göra det.

Samhörighetsskap på Mynttorget i Stockholm.

Men det måste finnas andra skäl också. Jag menar, även om vi gillar att hänga skulle vi inte offra en halv arbetsdag i veckan för att göra det (och åtminstone jag älskar mina ensamma arbetsdagar mer än mingel).

Det skulle förstås kunna vara så att vi, och alla andra, strejkar av egoistiska skäl. Av rädsla för hur vår egen personlig framtid ser ut, och våra barns och barnbarns. Men jag tror inte det räcker som förklaring, gällde det bara våra egna liv och avkommor skulle vi försöka skydda oss på mer privat och prepperaktigt vis.

Jag brukar tänka att det barnboksförfattare ofta har gemensamt, det som gör att vi påfallande ofta tycker ganska lika, är att vi ständigt övar vårt barnperspektiv. Vi spionerar på, vi lever oss in i och försöker så solidariskt vi kan ge röst åt barn. Och barn är en förtryckt grupp. De råder mycket lite över sina mest grundläggande livsvillkor, som vem de bor tillsammans med och var, över vad de gör om dagarna och hur deras liv artar sig. All makt de har över sig själva är delegerad makt som mäktigare grupper kan ta ifrån dem i samma stund som dessa får för sig att det vore bättre.

Jag tror att denna ständiga övning i empati leder till något större. En känsla av samhörighet. Och samhörighet leder till solidaritet.

Och jag vill på intet vis med detta mena att barnboksförfattare är bättre eller klokare än andra, eller att ingen annan ser och tänker samma saker. Jag vill bara förstå barnboksförfattarnas ställningstagande i detta. Och jag tror den har att göra med en stark känsla av att höra samman.

Jag höjer blicken och tanken och ser ut över Mynttorget och andra torg, och jag tänker (lite tårögt) att vi som står här gör det i solidaritet med allt. För att vi är en del av världen. Av allt. Jag famlar med orden. Motsatsen till främlingskap, tänker jag.
Samhörighetsskap.
Och kan man ens säga var ens solidaritet slutar och ens egoism börjar?

"Allt levande hörer samman" tänker jag och inser att jag inte är säker på var detta citat kommer ifrån. Jag letar på fel ställen först, men när jag googlar inser jag att det är den (uppdiktade!) linnélärjungen Andreas Wiiks ord i Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen.

Jag trodde att jag inte ens hade något förhållande till den boken efter att min svensklärare i sjuan hackade sönder den med långa listor förhörsfrågor till varje kapitel. Och så lever den där, djupt inne i mig. Ja, faktiskt i min djupast kända känsla.

Det gör mig nästan lite skakad. Dessa ord som ringer i mig och så visste jag inte ens varifrån de kom! Men på något vis blir jag glad också. Jag tänker stort och pampigt om ordens och litteraturens kraft. Jag tänker nöjt och stolt på barnboksförfattares vikt och värde.

Ja, jag tänker att det är här jag vill verka och vara och ha min hemvist som författare. I samhörighetsskapet.

Att vara författare är att gå in i sig själv och där finna samhörigheten med andra. Ja, att i sin ensamhet hitta och möta och förstå andra.

Och igen: Jag tror inte att detta är förbehållet just författare.
Att gå inåt för att se utåt.
Alltså, det låter väldigt flummigt.

När jag lyfter blicken över torget och världen är ju de flesta så klart inte alls barnboksförfattare. De står här ändå. Av solidaritet eller egoism eller skräck.

På vägen hem lånar jag Tordyveln flyger i skymningen. Den här gången ska jag läsa den utan frågelistor efter varje kapitel. Jag lägger den på nattygsbordet under boken jag trodde citatet kom ur, Gripanderska gården av min gamla husgud Irmelin Sandman Lilius.

Not: En längre version av den här texten finns i tidskriften Balder, nr 2, 2019

Dela