Bild: Åsa Lind.

Så här börjar det, det här är första kapitlet. Eller första snutten snarare. Den är ju så kort.

1.
Först försvann pappa. Sedan gav mamma upp och försvann, hon också. Och sedan började huset spricka.

Ungefär i den ordningen.

2.
Det är inte synd om mig, kom ihåg det. Jag har ett smittande skratt och en storebror som kan gå i döden för mig. Somliga har varken skrattgropar eller in-i-döden-bröder. Jag har också en konstnärlig ådra och en mycket vass sax, och den är jag rädd om. Man får inte klippa något annat än papper med den. Möjligtvis snören, men där går gränsen.

Där går gränsen: Vid tunna snören.

Den där saxen fick hon av sin mormor i Hemsele när hon fyllde sex år. Hon bodde där i långa perioder. Sattes på bussen, skickades dit. Eller rymde dit, det hände också. Nu bor hon i stan, i ett tegelhus i tre våningar med tolv lägenheter, just där gator blir landsväg skogen tar vid. Men älven nedanför huset är densamma och fortfarande klipper hon intrikata stjärnor och långa girlander av figurer, precis som i mormorsköket i de somnlösa sommarnätterna.

3.
Att pappa försvann märkte vi knappt. Jag var bara fyra år och han var ändå alltid borta, i Hong Kong eller Sydney eller någon annan plats långt borta. Mamma pekade på jordgloben, den lilla som stod på bordet i vardagsrummet. Där är han, där-där-där, knackade hon med pekfingret och sa att...

Jaha! Och sen då? I vilken ordning ska jag lägga orden? Jag tvekar, vet ni. Tvekar fast jag kan den här berättelsen, vet allt om textens jag och hennes snåriga familjehistoria, det där trassliga livet som blev henne givet - för man väljer ju inte sin familj, eller hur? Det är sorgligt men jag får inte bli känslosam, inte så det märks i hennes röst. Jag måste lita på henne när hon säger: "Det är inte synd om mig, kom ihåg det".

Ja, jag vet allt om henne. Berättelsen har ringlat i många år. Det har växt och skalats ner. Jag har ägnat mig åt kill your darlings och ändå behållit somligt jag gärna skulle slippa, men som måste vara kvar. Som att huset där hon bor är väg att glida ner i älven. Alltså, det är väldigt knöligt att ha ett hus på glid i texten! Tjäle, lerjord, murbruk; mina anteckningar är som från en grundkurs i byggteknik. Men eftersom det inte finns något kausalt samband mellan lättskriven text och bra text, så jag segar mig framåt, ett ord i taget. Försöker skilja vettig egenkritik från den flyktbenägenhet som kan dölja sig bakom tills synes lysande idéer, som att skriva om allt i tredje person, eller ännu radikalare: Att strunta i alltihop! Lämna henne!

Nej, herregud.

Det går väl inte? Eller borde jag? Skriva något annat i stället? Är det verkligen klokt att ägna så här jäkla mycket tid åt en berättelse som bjuder så mycket motstånd?

...där på andra sidan Jorden, i Hong Kong eller Sydney eller Singapore - där var allt så annorlunda. Så märkvärdigt olika. Till och med tiden var en annan.
Kan du tänka dig, sa hon. Där är det sommar nu!
Och ja, det kunde jag lätt tänka mig.
Klart det var olika på andra platser. Lika självklart som att det växte björkar på ena sidan huset och granar på den andra. Det obegripliga var att mamma var så förvånad. Trodde hon verkligen att det var likadant överallt? Sommar samtidigt, på alla platser? Eller natt?
Jag ville förklara för henne att det var så världen fungerade, att det var olika, för så måste det vara. Det kunde inte vara natt överallt eller sommar, och inte heller granar, inte överallt och inte samtidigt, för det skulle vara samma sak som döden. Alltså inte min egen död eller hennes, utan totala döden: En oändlig skog av identiskt lika träd i raka rader, svarta mot den vita snön.

Allt det här var så tydligt i min tanke: Att sommaren vandrade världen runt. Att döden var en frusen skog. Att olikheterna skyddade oss mot döden.

Nej, jag kan inte överge henne. Hon känner djup för och med henne. Hon måste få berätta sin historia till slut och jag ser fram emot hennes grande finale, hennes trotsiga avslut - åh, det gnistrar! Det dånar! - ja; dit vill jag komma. Till slutet.

Men vad är det jag skriver? Något hållbart? Läsbart? Roman eller novell? Eller något helt annat? Nej, vet ni, den här gången är jag inte riktigt säker. Och kan bara hoppas att den osäkerheten är en slags kvalitet.

Dela