Privat foto.

Det är långt efter att vi har släckt lampan, sagt god natt och lagt undan boken som min yngsta sons hand kommer smygande över täcket och tar tag i min arm och ruskar den. Jag var rätt säker på att han redan sov. Men sjuåringens ögon lyser.
"Hur vågar någon skriva en bok med så många pissråtteord?" undrar han.

Vi har just läst hur Tsatsiki Tsatsiki Johansson varit i slagsmål med Mårten Pissråtta och Mårten har svurit som en borstbindare i Tsatsiki och morsan. Min son är uppenbart imponerad. Kanske seglade just Moni Nilsson upp som en ny idol i hans ögon.
"Det är minst ett pissråtteord i varje kapitel, mamma", säger han euforiskt. "Jag älskar det!"

Det var ett tag sedan nu jag hade antal pissråtteord (ju fler desto bättre) som måttstock för hur bra en bok var. Jag var väl också ungefär sju när min pappa läste Ole Lund Kirkegaard för mig och jag skrattade så jag kved över karaktärer som svor i varenda mening. Men jag minns det. Och när sjuåringen konstaterar att pissråtteorden gör så att det kommer fniss i hela honom, så minns jag det också. Och den måttstocken har jag kvar när jag läser, även som vuxen. Jag letar fortfarande efter böcker som fyller hela kroppen med känslor - fniss eller gråt eller gåshud eller ångest, come what may. Jag har övat upp hela mitt känsloregister genom berättelser. Nu övar jag upp mina barns.

Det går ofta rätt segt, om jag ska vara ärlig. Böcker är inte särskilt coolt i mina barns ögon. De orkar inte läsa själva. Det är roligare med spel. De tröttnar efter halva berättelsen och vill byta. De vill hellre se på youtube. Och det finns ändå inget bra i hela biblioteket, det är sant, de har testat allt, och varenda bok därinne suger.

Men att det ändå ingår högläsning varje kväll innan de ska sova har de aldrig kommit på att ifrågasätta. Och ibland, när planeterna står rätt, händer det att vi hittar en bok som träffar precis rätt, vid exakt rätt tillfälle. SMACK! Rakt in i pissråttecentrat. BOOM! Mitt i själen på han som är mörkrädd. Det är ett litet ögonblick, men man känner det så tydligt. Ett nytt fönster ut mot världen har öppnats inuti deras huvuden, och det går att känna vinden som drar här inne.

Det tog en vecka från det att min äldsta son började skolan tills han kom hem och meddelade att man inte får gråta när man är en stor kille. "Ingen kille på skolan gör det", konstaterade han. "Inte ens om de får en stenhård bandyboll i fejan." Jag tänker ofta på vad stenhårda bandybollar och gråt som inte gråts kan bli med tiden. Det är ingen munter tanke.
Och det hänger ihop.
Allt hänger ju ihop.

När jag bäddar ner en nioåring och en sjuåring i deras sängar på kvällarna och vänder mig mot bokhyllan är det med en förhoppning om att få känna den där vinden blåsa genom rummet igen. Att öppna upp världen en smula åt dem. Att fylla hela deras kroppar med fniss, gråt eller gåshud, come what may, och låta varenda liten känsla rumla runt här inne, helt fritt.
"Nu känner jag att det snart kommer att komma gråt", förvarnade det ena barnet när farfar Mattias var på väg att dö i Bröderna Lejonhjärta för ett tag sedan.
"Ja, nu gråter vi", svarade jag.
Och så gjorde vi det.
Det kändes som den vårens viktigaste ögonblick.

(Krönikan är tidigare publicerad i lärarplattformen Infomentors tidning "Tid att fokusera".)

Dela