Häromveckan gick jag igenom anteckningar och annat jag sparat och hittade ett tidningsurklipp från slutet av år 2017 då #Metoo svepte fram över världen. Men klippet handlar inte om vuxna, utom om barn. Artikeln berättar om uppropet #Kidstoo som på bara ett par dagar samlat hundratals vittnesmål från sexuellt utsatta barn och deras anhöriga i Sverige. Artikeln handlar alltså om bland det värsta som barn kan bli utsatta för. Det är särskilt ett ställe i texten som får mig ett stanna upp och hålla andan. Det är ett citat från en 8-årig flicka:

Varför lyssnar inte vuxna på barn? Varför tror inte vuxna på barn? Varför ser inte vuxna hur barn mår? Varför vet inte vuxna sanningen? När jag blir vuxen ska jag säga till barnen: jag tror på dig, jag ska hjälpa dig.

Flickans ord tar sig rakt in i mig. Jag känner hennes utsatthet. Och jag känner igen mig i hennes maktlöshet. Jag tror tyvärr att många barn känner igen sig, att flickans ord på sätt och vis handlar om alla barn. Även barn som är trygga och skyddade känner sig ofta inte lyssnade på.

Men varför lyssnar inte vuxna på barn?

När jag googlar min fråga svarar internet med en lång rad tips på hur vuxna ska få barnen att lyssna på dem. Google vänder alltså på steken och ger mig: "Så får du ditt barn att lyssna - 7 smarta råd till alla föräldrar" eller "Mitt barn lyssnar inte på mig, vad gör jag?" och så vidare, det bara fortsätter.

Men så får jag syn på en artikel publicerad på Barnombudsmannens hemsida med rubriken "Många vuxna är dåliga på att lyssna". När jag klickar mig in och läser får jag ta del av vad ungdomar på en skola i en Stockholmsförort har att säga om saken. En av dem säger: "Vuxna lyssnar mer på andra vuxna. Om ett barn säger sanningen och en vuxen ljuger, kommer den andra vuxna ändå inte tro på barnet". Lite längre in i artikeln läser jag att ungdomarna dessutom upplever stora orättvisor på skolan, att lärarna oftast lyssnar och tror mer på tjejerna än killarna när det händer grejer.

På just den här skolan verkar det tack och lov finnas en rektor som barnen upplever lyssnar på dem och vill hjälpa dem, en rektor som de gärna vänder sig till. Artikeln landar slutligen i att ungdomarna, trots att de inte alltid känner sig lyssnade på, ändå vågar säga vad de tycker. Och de känner att de får tror på vad de vill.

På den här skolan jobbar de aktivt med Barnkonventionen. Något som alla skolor över hela världen borde göra. FN:s konvention om barns rättigheter innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Det finns 54 artiklar och fyra grundprinciper. En av dessa grundprinciper är att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

Barn har alltså rätt att bli lyssnade på!

I stort sett alla vuxna skulle väl skriva under på det här?! Ändå blir det inte alltid så. För att vuxna har bråttom och måste passa tider, måste svara på mejl, måste handla och laga mat, måste jobba och tjäna pengar, måste prata och prata med andra vuxna, eller bara inte orkar just nu, kanske. Ibland kommer barnen med obehagliga sanningar som de vuxna inte förmår att lyssna på. Som när något är allvarligt fel i en familj, och den enda som klarar att säga sanningen är ett barn.

Eller så klarar inte heller barnet att säga det där svåra, i alla fall inte med ord, utan visar det på en massa andra sätt. Som stök och bråk och krångel. I bästa fall börjar barnet att föra ett jäkla liv. I värsta fall tystnar det helt.

För många år sedan lyssnade jag på ett seminarium om medberoende och anhöriga på Bokmässan i Göteborg. Susanna Alakoski var aktuell med sin bok April i anhörigsverige och medverkade tillsammans med Sanna Lundell som var aktuell med boken Djävulsdansen: bli fri från medberoende som hon skrivit ihop med Ann Söderlund. Genom samtalet återkom Susanna Alakoski gång på gång till barnen. De mest utsatta, de mest sårbara. De som inte valt sina missbrukande föräldrar. De som minst av alla har möjligheten att bara gå. De som ingen lyssnar på.

Susanna menade att hon hade börjat se en kuslig tendens i samhället att adhd-diagnostisera stökiga barn istället för att se att barnens beteenden var en frisk reaktion på en sjuk familj. I stället för att de vuxna tog ansvar och vände strålkastaren mot sig själva och sina problem, puttade de fram barnet och sa att det var stökigt. Att något måste vara fel på barnet. Man offrade sitt barn istället för att ta tag i sina egna problem.

Självklart menade inte Susanna Alakoski att alla adhd-diagnostiseringar var felaktiga och att barnens reaktioner alltid handlade om föräldrars missbruk och dysfunktion. Hon menade att vi måste se upp så att vi inte alltför snabbt ser barnens stökiga beteenden som en diagnos, utan att först undersöka möjligheten att beteendet kan vara en sund reaktion på en sjuk familj. Och en viktig utgångspunkt för det är att vi alltid måste lyssna och tro på barnen. Kanske särskilt när de inte klarar att berätta saker med ord.

Vad händer med barn som inte blir trodda och lyssnade på?

Först börjar de kanske stöka och bråka. Rycka i de vuxnas kläder. Klänga sig fast. Skrika. Vråla. Stampa. Eller så kanske de piper och gnäller lite åtminstone. Som sagt, i bästa fall börjar de väsnas och protestera. I värsta fall tystnar de. Tappar hoppet, ger upp, sluter sig. De biter ihop och håller andan. Och tillslut slutar de kanske att lyssna till sig själva till och med. Vad finns det kvar då?

I Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet kommer Tooticki med Ninni till muminfamiljen för att de ska göra henne synlig igen. Ninni har bott hos en elak tant som inte tyckte om henne och tanten har skrämt Ninni så pass att hon blivit tyst och osynlig. Tanten har bundit en bjällra om Ninnis hals så att de ska veta var hon är.

I Toves berättelse handlar det såklart i första hand om ett skrämt barn och inte om ett barn som ingen lyssnar på. Men jag tycker ändå att det finns en viktig poäng med att lyfta fram Toves berättelse här. Att inte bli lyssnad på som barn, kan nog vara precis lika skrämmande som att växa upp med en elakt ironisk tant. När de som borde skydda, respekterar och lyssna på oss när vi är små inte gör det, blir vi rädda och otrygga. Vi tystnar och försvinner. Det blir inte mycket kvar av oss. Och även om vi väsnas och bråkar, kan det ofta kännas så där tyst och osynligt inuti.

Tove Janssons berättelse slutar lyckligt med att Ninni blir synlig igen när hon hittar sin ilska och skriker rakt ut. Jag har läst novellen om det osynliga barnet så många gånger att jag tappat räkningen. Jag älskar Toves språk. Och jag känner igen mig i Ninni. Jag var ett av de där tysta och blyga barnen. Jag vågade aldrig skrika. Jag fick tillbaka min röst och mina konturer när jag började skriva.

Jag har många gånger tyckt mig se samma sak hända under skrivarläger som jag hållit i. Hur ett barn smugit sig in längs väggen tyst som en mus till sin plats. Och sedan inte velat eller vågat säga ett ord i gruppen, men i stället skrivit och skrivit och skrivit. När jag försiktigt frågat om jag får läsa har jag bara fått en huvudskakning till svar. Men mot slutet av veckan, när alla de andra gått ut, har barnet kommit tassande med en text till mig och velat att jag ska läsa i alla fall. Och vilken läsning!

Nästan alltid har det funnits en stark röst där på pappret. Något viktigt som behöver ut. Något som tar tag i mig och berör. När jag berättat det, att jag verkligen tycker om det jag just läst händer det något med barnet. Det blir en smula tydligare. Färgen på kinderna blir starkare, det blänker till i ögonen. När jag frågar om barnet kan tänka sig att läsa upp sin text för de andra, för att det nog är många som verkligen skulle tycka om den och bli berörda, får jag såklart en huvudskakning. Men sedan efter ett litet tag kommer det ofta ett försiktigt kanske.

Jag tar upp tidningsutklippet igen. Det som handlar om #Kidstoo och det allra, allra svåraste. Det gör ont att läsa. Men det finns också ett litet kanske där. En öppning. En gnutta ljus:

När jag blir vuxen ska jag säga till barnen: jag tror på dig, jag ska hjälpa dig.

Dela