Barnen i Rinkeby hälsar välkommen på sina modersmål

Jag brukar säga att Rinkeby och de romska barnen gjorde mig till författare. Jag kom till Rinkeby 1971 och skrev min första bok här tillsammans med tre romska tonårsflickor. De var statslösa och nyanlända från kåkstäder i Spanien. I Rinkeby fick de moderna lägenheter med rinnande vatten i badrum och kök. Deras klasskamraters föräldrar kom ofta från Norrland, Finland, Turkiet eller forna Jugoslavien. Senare kom familjerna från Chile, Iran och Eritrea. På 1990-talet kom många familjer från Somalia och Bosnien. I allt högre grad var de nyanlända flyktingar och inte arbetskraftsinvandrare som tidigare. I dag talar de nyanlända barnen bland annat arabiska, somaliska, urdu, pashto, dari, tigrinja, och deras resa till Sverige och Rinkeby/Tensta har ofta tagit flera år och gått igenom många länder. Även de barn som är födda i Sverige är ofta flerspråkiga.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att arbeta med Nobelpriset tillsammans med dessa barn är varken långsökt eller oförståeligt. Tvärtom, "Nobelpriset är ett internationellt pris och våra två stadsdelar är internationella stadsdelar" säger jag till de medverkande barnen när vi börjar vårt Nobelarbete varje höst. "Därför passar det att just ni gör ett häfte för att hylla Nobelpristagarna", fortsätter jag. "Att ni är flerspråkiga är en stor tillgång, eftersom också många av pristagarna är flerspråkiga. Dessutom har många av litteraturpristagarna skrivit flera av sina viktiga verk i exil."

I trettiotvå innehållsrika år har vi nu lyckats genomföra detta nobla äventyr. Främst innebär arbetet att de medverkande eleverna läser, skriver och illustrerar ett verk av årets litteraturpristagare. Barnen som medverkar har varit från sex till femton år, varje år är det nya barn, lärare och bibliotekarier som samarbetar. De medverkandes bidrag sammanställer vi projektledare till ett häfte på svenska och på litteraturpristagarens modersmål. Således är vårt första häfte, till Naguib Mahfouz 1988 på arabiska, José Saramagos häfte 1998 på portugisiska och häftet till Orhan Pamuk 2006 på turkiska. Mo Yans häfte 2012 som handlar om Ximen Nao och hans sju liv har texter på kinesiska. 2014 fick Patrick Modiano läsa om Dora Bruder på franska och året därpå fick Svetlana Aleksijevitj läsa barnens upprörda texter om De sista vittnena och Zinkpojkar på ryska. Alla dessa språk talas i våra två stadsdelar.

Utan engagerade lärare och bibliotekarier vore arbetet omöjligt. Sedan förra året är vi två projektledare: Annelie Drewsen som håller i arbetet i Tensta och jag som ansvarar för Rinkebyarbetet. I år samarbetar vi med Enbacksskolan i Tensta, Askebyskolan, Kvarnbyskolan och biblioteket i Rinkeby. Eleverna i Tensta går i nionde klass, de har läst dikter av Louise Glück, dikter som de tolkat med stor känslighet. Eleverna i Rinkeby är yngre, de allra yngsta hälsar Louise välkommen till Rinkeby på sina modersmål, några barn har skrivit en dikt om vad de vill visa Louise Glück om hon kommer hit och en grupp barn har gjort ett tittskåp med blommor inspirerat av Glücks bok Vild Iris.

Ända sedan 1988 har vi bjudit litteraturpristagarna att komma till Rinkeby bibliotek och ta emot elevernas häfte och lyssna till deras berättelser om sin läsning. De flesta har kommit och flera har tagit med sig sina familjer. Många har uttryckt att besöket i Rinkeby tillhörde en av Nobelveckans höjdpunkter. I år kommer ju inga Nobelpristagare till Stockholm, självklart tycker vi alla att det är tråkigt. Men vårt häfte finns, vi kommer skicka det till Louise Glück, vi gör flera videofilmer om vårt arbete, tittskåpet kommer finnas på utställning på Rinkeby bibliotek och eleverna på Enbacksskolan har fått samtala med Glücks översättare Stewe Claeson på Skype.

"Corona-året 2020 " är ett speciellt år, men jag tänker att alla år är speciella och annorlunda. Det gäller bara att hitta ett arbetssätt och ett samarbete som känns framkomligt, lustfyllt och framförallt ärligt.

Några av elevernas tolkningar:

Något jag beundrar med dina dikter är att du inte pratar klarspråk. Utan du låter oss läsa mellan raderna. Det är mystiskt. Jag skulle vilja läsa fler dikter av dig, då jag känner att jag kan relatera.
Ronja

Om "Avtagande vind":
Om jag var gud så skulle jag tycka att människan är självisk. Hon gör allt för att få bekvämlighet och det resulterar i krig och miljöförstöring.
Amira

Varje rad i dikten var unik och hade sin egen betydelse. Om jag hade skapat människorna skulle jag vara arg, besviken och fundersam. Varför ska man döda varandra när alla har sin tid att dö?
Mohamed A

Om "Förlorad kärlek":
Hur kan vi leva vidare efter döden? Varje gång min syster pluggar i timmar så frågar jag henne: Tycker du inte att du pluggar för mycket? Hennes dröm är att bli den första kvinnliga presidenten i Somalia. För att leva vidare måste man vinna människors tankar, ideologi och själ som den kära Rosa Parks eller Martin Luther King.
Sama

Din dikt fick mig att tänka djupt. Min favoritmening är när hon försökte "ändra ödet, sedan historien.
Hussein

Tenstaeleverna utanför Börshuset. Foto: Stefan Ljungdahl

Tittskåpet från Askebyskolans skolbibliotek. Foto: Sofia Lindblom

Tittskåpet från Askebyskolans skolbibliotek. Foto: Sofia Lindblom

Elever i Kvarnbyskolan. Foto: Karin Liljeholm

Medverkande:
Tensta: Anna Lindgren, Stefan Ljungdahl, Pia Schneiter och Anela Muradbegovic, lärare på Enbacksskolan. Cilla Dalén, skolbibliotekarie på Enbacksskolan.
Rinkeby:- Karin Liljeholm och Nikita Christofferson, Kvarnbyskolan, Sofia Lindblom, Askebyskolans skolbibliotek, Lena Laneus, Rinkeby bibliotek, Lotta Silfverhielm.

Hela häftet och mycket information om Nobelarbetet finns på www.nobelirinkeby.se