Pich Proeung


Jujja Wieslander, Pich Proeung och Anna Mattsson på Bok & Bibliotek 2009

Svenska Barnboksakademins Eldsjälspris för 2009 ges till Pich Proeung för att hon med outtröttligt engagemang och utan andra resurser än sina egna har byggt upp en utgivning av bilderböcker för barnen i det krigshärjade Kambodja. Hon är förlagschef, översättare och sagoberättare i en och samma person - en verklig eldsjäl som förtjänar allt stöd.

Priset delades detta år ut på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg 25 september av Svenska Barnboksakademins ordförande Jujja Wieslander. Vanligtvis brukar priset delas ut vid Svenska Barnboksakademins årliga sammankomst i Skärholmen i maj, men pristagaren hade inte möjlighet att närvara då. 14 maj 2009 på Skärholmens bibliotek presenterade författaren och översättaren Anna Mattsson pristagaren. Här följer Annas tal till Pich Proeung:

Tal till Pich Proeung - mottagare av Svenska Barnboksakademins Eldsjälspris 2009.

Kära Pich Proeung! Skulle jag vilja säga i dag. Och ett stort grattis. Jag skulle vilja hämta den vita elefanten från Kambodjas djupa djungler och ge den till dig. I Kambodja, i Kardemummabergen och i Mondulkiri, Rattanakiri, finns fortfarande orörda marker och väglöst land. Långt ute i väglöst land där de vita elefanterna gömmer sig, tog sig en av mina bekanta en gång fram med hjälp av en machete. Du tar dig fram med hjälp av berättelser, skrivna och talade ord, bilder och fantasier. Eller rättare sagt: du röjer en väg för det som ska komma, för barn och unga som ska få ordet, bilden, berättelsen och sagan i sin makt. Jag tänker på dig och jag vill säga att pappret och trycksvärtan är den vassaste macheten.

Pol Pot-tiden är en vit fläck i din CV som i så många andras. Det vill säga: de få av dem, som liksom du kunde tala och skriva utmärkt franska, som överlevde. Men jag vet att du var risbonde som de flesta andra. Du stängde läpparna om alla franska ord du kunde.

En vit fläck i en CV men ett svart hål i ett lands kulturarv. Efter att regimen fallit såg du hur en kulturskatt fallit och ett fysiskt arv av litteratur bokstavligen förvandlats till aska. Allt måste skrivas om, liksom historien. Några handskrivna häften var allt du fick syn på. Du såg barnen slåss om dem i grundskolan. De var det enda som fanns att erbjuda.

Du såg att det fanns mycket att göra. Och du gjorde det. Genom din position på utbildningsministeriet i Phnom Penh kom du i kontakt med fransk ungdomslitteratur och du översatte den på fritiden. Att låta trycka böckerna var det inte tal om ännu. Det hade blivit alldeles för dyrt. Det lyckades inte förrän 1992, då ett projekt med norska Rädda barnen möjliggjorde en publicering av din översättning Vi läser noveller. Denna bok blev en stor succé och såldes i 5.000 exemplar på kort tid, vilket är en sensation i Kambodja, där en bestsellerförfattare som exempelvis Pal Vannarirak som mest säljer sina böcker i 3-4000 ex.

Du fortsatte kämpa och drog på dig skulder till tryckeriet. De kommande böckerna var inte lika lätta att sälja. Du försökte hanka dig fram genom att sälja böckerna på den lokala marknaden i ett stånd, bland frukt och grönsaker och reservdelar till cyklar och moppar. Alla dina skulder blev du av med, men du blev också av med ditt kapital, och gav upp att trycka böcker. Men fortfarande fanns behovet där. Och kamplusten. Du började arbeta för PASEC, Primary School Assistance in Cambodia. Du knöt kontakt med vänner, främst från Frankrike, och med egna medel och på stulen tid förverkligade du ditt livsverk.

Jag kommer att tänka på den dagen då jag svängde in med min moppe i gränden i Phnom Penh där jag bodde. Jag körde förbi en äldre man som stod och skyfflade upp grus som han sedan plattade till. Han fyllde igen groparna i marken som man alltid fastnade i med moppen när det var mörkt, och som alltid blev fulla med regnvatten i monsuntiden.

Jag frågade min bästa kompis, grannkvinnan Southon, om det var kommunen som lagade gatan. Kommunen? Ja - kommunen, staten, regeringen, en eller annan myndighetsperson borde det ju vara som låg bakom. Hon skrattade åt mig. "Nej, det är inte kommunen, inte regeringen eller någon annanÉ sån där! Det är de som bor här på gatan som gör det själva."

Du, Pich Proeung, vet att det är så det måste gå till. I Kambodja, i dag och i går. Nu finns den Vita Elefanten, ditt rum för läsande, på gata 136, nära Nya Marknaden, i Phnom Penh. För att du såg vad som be hövde göras, och du gjorde det. Inte utan hjälp, men du sökte upp hjälpen och tog emot den. Det var dina idéer som fick växa.

Flera gånger i veckan får de komma till dig. Barn från den statliga skolan, från Sala Sothearos, Sala Pinjehock, Sala Boeung Trabeck och massa andra skolor som jag inte ens kan komma på, skolor vars bibliotek, om det alls finns något bibliotek, i en del fall består av några få sönderlästa titlar. Barn som i värsta fall knappt sett en bok och aldrig lärt känna lusten till läsandet. Barn som inte var lätta att tas med heller.

Din envishet och din värme. Det kommer jag aldrig att glömma. Jag ska inte heller glömma hur du förvandlade mina kråkfötter i den första khmerversionen av Pippi Långstrump till begriplig litteratur. Du är en värdig eldsjäl. Du brinner. Du värmer. Och du lyser upp. Tack, Pich Proeng!