Jag fick boken How To Make Cartoon Animation när jag fyllde tolv. Jag bläddrade i den tills sidorna lossnade. Där fanns alla tricks. Det där ovärderliga "how to make cute characters". Längre bak fanns även tips på "how to make a mean character".

De söta var enkla - hög panna, stora ögon, korta armar och ben. Gick att applicera på allt från ekorrar till spindlar. Allt blev sött med de där tipsen. Och skurken var egentligen inte heller så svår. Stor överkropp, underbett, kort panna. Svarte Petter, typ. Det har följt mig även som vuxen. Men allt det där har jag gradvis börjat ompröva. Några händelser på bron över Hammarbykanalen har fått mig att tänka om.

Om jag ska gestalta en arg, lite läskig figur som man ska akta sig för gäller inte längre de gamla 40-talsattributen. Nu finns en helt ny sort. En som har fruktansvärt bråttom. En som ångar fram i en egen dimension med blicken fixerad nånstans långt bort. Inga yttre tecken på det jag dittills förknippat med fara. Tvärtom bara ändamålsenligt klädd.

Men bakom fasaden finns det. Det uppträder när man minst anar det. Med en röst som sakligt förklarar sakers tillstånd. Vem som har problem och vem som borde begripa olika begrepp i stockholmstrafiken. Och vad som borde ske med alla som detta måste förklaras för. Med behärskning men med lödder i mungiporna av ilska försvinner de sedan med kisande blick bakom fartglasögonen. På väg mot nästa hinder. 40 +, tajta trikåer, dataryggsäck, specialskor och cykelhjälm. Så ser han ut: 2000-talets "mean character".