Jag skriver det här medan jag sitter och väntar på att årets lamning ska börja. Det är en av de första riktigt fina vårdagarna efter ännu en betongvinter. Solen värmer mot stallväggen och jag ser två citronfjärilar som kommer dansande genom hagarna.

Bild: Margareta Casta, "Humlamaden, vårbruk"

I min röda anteckningsbok, den om fåren, står det att Lillan borde ha lammat redan i går. Det gjorde hon inte. Får gör inte alltid som vi vill. På tur efter henne står Ulla-Carin och 414, och sedan följer resten av tackorna inom loppet av ungefär tio dagar.

Hur jag kan veta det? Jo, om man sätter på baggarna "hängslen" försedda med kladdiga pastellkritor, så målar de tackorna den dag som de betäcks. Brandon och Affe hade i höstas röd respektive blå krita, och när uppdraget var utfört såg tackorna ut som spelare i det blå och röda laget. Vilket förbryllade förbipasserande som inte känner till vårt övervakningssystem.

Men nu är det vår. Väckarklockan väsnas 03.00 och jag vacklar ut i en mild och fuktig månskensnatt. En kattuggla ropar bortifrån skogen. Och minsann, i Lillans box står två nyfödda lamm på darriga ben! Jag stannar kvar tills jag är säker på att allt fungerar som det ska. Sen viskar jag god natt till lammen som enligt EU:s regler ska heta 11001 och 11002.

I min andra anteckningsbok, den som flyttat in min Iphone, samlas idéer som gror i mitt huvud. Jag arbetar numera så att jag låter böckerna få växa i den takt de själva vill. Jag är en ganska långsam författare. Det mesta jag sätter igång med tar några eller många år på sig innan det når förlaget. Det betyder att jag fått lära mig att ha mer än ett manus i tankarna.

Min livlina, det som gör att jag klarar att arbeta parallellt med flera projekt, är växelbruket mellan fiktion och fakta; en bilderbok, en faktabok och - kanske - en ungdomsroman. Men också, tror jag ibland, själva växlingen mellan ett vanligt liv på landet och ett helt annat i fantasins värld.

I slutfasen befinner sig de här vårdagarna en annorlunda bok om vilda blommor med arbetsnamnet Humlans Herbarium. Nu bollar jag de sista osäkra tankarna med illustratören i Mölndal och med de båda fackgranskarna i Lund.

Men, invänder ni - bryr sig någon om vilda blommor längre? Jag vet inte. Banden till naturen som var så självklara när jag var barn, är ju sedan länge klippta. Jag tänker ibland att jag försöker laga dem.