Vi är många barn i huset. Det är av sten och har flera våningar. Precis bredvid huset ligger vårt klätterberg. Det är ett järnstaket mellan bakgården och berget. Det är precis så smalt mellan järnspjälorna att våra huvuden kan komma igenom. Jag sätter bara in ansiktet framifrån, vrider kroppen med axeln före, sen benet, pressar igenom hela kroppen rak och så är det bara att hoppa och kuta upp på Berget.

De andra gör likadant. Som kattor, slinker vi igenom. Vaktis från Thule, biografen som ligger underst i vårt hus, som rusar upp på gården för att få tag i oss, för att vi har bankat på ventilationstrumman ner till bion, har inte en chans. Han kan bara stå där och skälla genom järnspjälorna. Han är alldeles för stor för att komma igenom.

Det står ett trähus med slingerväxter för soptunnorna på gården. En piskställning där mammorna piskar mattorna brukar vi sitta på och så ventilationstrumman ner till bion. Gården är asfalterad, om man behöver nåt mer ritar man det. På våren tar vi ut filt och sitter på den och dricker saft. På kvällen sitter vi runt ventilationstrumman, med ryggen åt plåten och med benen rakt ut, i ring, som runt en sagobrunn. Ut från springorna kommer den goda biolukten och alla ljuden. Hela filmen kan vi höra, reklamen förstås, men särskilt filmmusiken. Den är mjuk och smäktande eller full av dramatik och spänning. Asfalten är len och varm. Jag har händerna fulla av den: asfalt, smuts, Rivalkola, färska trädslanor blandat med biolukten från Thule.

Bild: Eva Lindström.

Jag och de andra i huset är som en kropp. Med samma lukt och andedräkt. Inte samma familj, inte ens samma släkt, vi sover och äter inte tillsammans. Vi bara är där och leker. På Gården. På Gamla Banan. På Ängen. Det är före bröstens tid. Vi finns i varandras ögon, inte i våra egna. Sida vid sida, fötter armar händer naglar sårskorpor tuggummin gummibollar underbyxor. Allt i ett.

Visst kan jag urskilja dem, ungarna på Gården, deras mammor, lukten i deras hem och ljudet av vattenkranen i slasken. Men det är så lite som skiljer och allt är så hemvant. Det flyter ihop. Jag har inte riktigt klart för mig vilka som egentligen är mina släktingar och vilka som är grannar. Ungarna på Gården, de andra, är min flock. Blodsbröder och systrar. Jag har faktiskt blandat blod med fler av dem. På långfingret, och en också med handledens blod. Det blev klistrigt.

Många av oss författare i Barnboksakademin skildrar i våra böcker en speciell ålder. Några skriver för de minsta, andra för tonåringar eller skolåldern. Jag har ofta funderat över varför vi har hamnat där i våra berättelser.

I mina berättelser har den fysiska leken en stark plats. Man menar ofta att tonåren och puberteten är den starka kroppsliga tiden. Javisst, nånting nytt och starkt började när den tiden kom, mötet med killarna. Men jag minns också en slags sorg när jag lämnade Gården, iklädd vit veckad terylenkjol, orlonjumper och mockaskor. Jag VISSTE att nåt djupt gick förlorat.

Saknaden efter homo ludens - den lekande människan som var jag, tröstas av att få skriva om Vina Vina och mina andra lekande sagoväsen.

Dela