När jag var barn brukade jag lyssna på mina farfastrar Agneta och Lydia, små krumma gummor som berättade om livet på andra sidan Östersjön. Pappas släkt var fiskarbönder som flytt till Sverige under andra världskriget från svenskön Ormsö utanför Estland. Mest var det historier ur verkligheten, hur man botade en ko med förstoppning, hur farfar gömde sig på en utomhusvind undan ryska soldater och senare måste fly undan SS, hur farfars mor stod bredbent i potatisåkern och kissade och sjöng jämmerdalssånger och farfars farfar plundrade vrak och kom i slagsmål med en säl. I tonåren började jag anteckna vad de berättade och har nu ett par halvt oläsliga hyllmeter om allt möjligt.

I efterhand har jag hittat en intressant tendens. Ju längre tillbaka i tiden historierna är förlagda, desto mer sägenartade är de. Den äldsta historien som knöts till en enskild släkting handlade om min farfars mormors mor Maria, som en holländsk matros på tillfälligt besök gjorde med barn i början av 1800-talet. Agneta berättade att Maria varje vardagsgryning var tvungen att gå en halvmil till herrgården för att mjölka kor. På vägen fanns en vägkrök med ett buskage. En morgon när hon passerade hörde hon ett otäckt, mörkt vrål. Bland löven skymtade hon ett djävulsansikte som försvann bort. Det hände flera gånger.

En morgon smög hon sig fram och hann se att det var en bagge som låg där och vilade med svansen mot vägen. Baggen blev skrämd när han hörde henne, reste sig, fes så att det brakade, skumpade iväg och rumpan liknade djävulsansiktet. Nästan samma berättelse hittade jag i en folklivsuppteckning från 1890-talet från Ormsö, som ingen öbo, allra minst Agneta kan ha känt till. Så den olösliga gåtan är om Marias historia blev en sägen, eller sägnen blev Marias historia.

Ormsö, Sviby strand. Foto: copyright © Rickul/Nuckö hembygdsförening.

Innan dess är sägnerna mer opersonliga och med övernaturliga inslag, om pesten 1710 då små grå män med trekantiga hattar sprang i land på ön, smög in i stugorna på nätterna och pekade ut sjukdomsoffren med käppar, eller om grundandet av herrgården 1636, då öns största by avhystes, fast det sades att en jättenäck kom upp ur havet. I byn där man firade stor bröllopsfest slet han huvudet av spelmannen och så spelade han på en koskalle så att alla bybor vilt dansande tvingades följa honom ner i havet och drunknade. Lydia hade fått deras väg till stranden utpekad för sig och rös ännu av minnet.

Min favoritsägen berättade Lydia, om hur månen fick sina fläckar. Två tjuvar skulle stjäla skinka i en visthusbod, men den blanka fullmånen sken så starkt att de oroade sig för att bli upptäckta. Därför bestämde de sig för att tjära månen svart, hämtade en stege och började klättra upp med en tjärhink på en stång mellan sig. Men då tappade Gud tålamodet och placerade de två tjuvarna och tjärhinken på månens yta. Och där finns de att se än idag.

I början på 1200-talet berättade islänningen Snorre att månens fläckar föreställde dvärgsyskonen Bil och Hjuke bärandes en så på en stång mellan sig. De hade skickats ut för att stjäla mjöd. Inte exakt samma historia, men uppenbarligen samma tradition, som var gammal redan på Snorres tid. Jag tycker att det är hårresande kul att historien har traderats muntligt i kanske tusen år eller mer innan jag fick höra den. Månens fläckar fanns på plats att spinna historier kring redan för över tre miljarder år sedan, men då var våra släktingar encelliga och hade inte mycket att säga.

Växelspelet mellan skriftligt och muntligt, mellan historia och sägen, och Snorre och Lydia, tycker jag är fascinerande, och växelspelet fanns redan under antiken. De antika författarna, nästan alltid välbeställda män, föraktade de muntliga sägnerna och sagorna, som romarna kallade anlies fabulae, gamla gummors sagor. På 300-talet skrev Arnobius: "När man hör historier som den om kung Midas, kan man då inte höra flickor som sitter och spinner eller gamla gummor som berättar sagor för barn?" Det framstår som en motsättning mellan manligt och kvinnligt berättande, mellan praktiskt och nonsens. Att läsa Tacitus Annaler förstärker intrycket. Han berättar skriftligen historien om kejsarna så övertygande kärnfullt Lagerkvistskt-Hemingwayskt att man baxnar.

Men jag tror inte att uppdelningen håller, inte ens under antiken. Sägnerna och sagorna är så gott som aldrig nonsens, utan ofta betydligt mer praktiska än kejsarhistorierna. De har en uppfostrande funktion, varnar för att stjäla eller gå i skogen, de ska göra långtråkigt arbete lättsammare eller få någon att somna. Och tänk på den europeiska litteraturens främsta verk, Homeros Odysséen, som ännu aldrig har överträffats. Trots en manlig författare är den späckad med sagotrams, enögda jättar, häxor som förvandlar sjömän till svin och allehanda monster som ställer till det. Homeros byggde sitt epos på kringvandrande historieberättare, men bakom varje sådan stod säkert en gammal gumma. Mina gamla gummor Agneta och Lydia är döda sedan länge, men en klar kväll kan jag se dem på månens yta bärandes ett par hyllmeter historier på en stång mellan sig.

En sida ur det mediceiska manuskriptet av Tacituts Annales, bok 15, kapitel 44.		Månen där de mörka fläckarna med lite fantasi kan ses föreställa två figurer som håller någ0t mellan sig.

Dela