Jag är en liten tant på femtio år. Mest jobbar jag. Med barn- och ungdomslitteratur. På olika sätt. Ibland jobbar jag inte. Då händer det att jag går på fotboll. Hammarby är mitt lag. I somras satt jag i en buss på väg till en bortamatch. Jönköping skulle vi till. Eller satt och satt. Man går runt i bussen också. Pratar med folk. Plötsligt är det någon som ropar mitt namn. Jag vänder mig om. Där sitter en ung, ljushårig tjej. Kanske 17. Kanske 20. Det ringer inga klockor alls. Varför ropar hon mitt namn?

"Katarina", säger hon. "Jag vill bara tacka för boksamtalen vi hade."
Det snurrar i skallen. När? Var? Vem? Det händer att jag leder boksamtal. På något bibliotek. Eller i skolklasser jag träffar.
"Vi var på biblioteket på Medborgarplatsen."
Och nu vet jag. Det är många år sen. Hon var en av de där som kom från en skola i närheten. Deras lärare hade pushat dem om att vara med i läsecirkeln. Jag tror de var fyra tjejer ifrån början, men det var två som blev kvar. Och nu, på en bortaresebuss, där vi ölar och brölar, skrålar och skålar, känner hon igen mig. Och vill bara tacka.

Några veckor senare träffas vi och tar en fika, Anna, Roza och jag. De var tolv då. Gick i sexan och sjuan. Nu är de nitton, tog studenten i våras. Det där året vi höll på. Det är trots allt något som satt avtryck. Vilka böcker minns de starkast?
"Den där knäppa med hon som blev ett djur eller nåt."
Vild av Boel Werner. Som berörde mig så starkt. Men jag minns deras frustration, hur de på något vis kände sig lurade av att denna i början så realistiska bok förvandlades till något mer eller mindre övernaturligt. Kanske borde jag ha förberett dem bättre, inför läsningen? Kanske gav det fotografiska omslaget fel förväntningar. Men de minns den ändå. Det i sig betyder ju något.

Vad minns de mer?
"Intet. Den pratade vi mycket om, långt senare."
"Det var den med högen, va?"
Janne Tellers bok Intet. De minns att den var otäck. Äcklig. Men bra. Det är en bok som i grund och botten handlar livets mening. Om huruvida det alls finns någon mening. En bok jag även haft i boksamtal med vuxna. Många älskar den, många hatar den. Men hittills har den inte lämnat någon oberörd.

I ett mejl till mig skrev Anna:
"Det vi kanske inte förstod då, men som jag förstår idag var att vi under de där boksamtalen i det där lilla rummet på biblioteket behandlade stora och viktiga ämnen. Frågor som livets mening (Intet), och samtalen hjälpte nog både Roza och definitivt mig att ta oss igenom den jobbiga högstadietiden."

När vi nu träffas många år efter den jobbiga högstadietiden hävdar jag att de visste att vi pratade om livet mening. Att de fattade mer än de nu minns. Vi sitter där och fikar och de fortsätter att prata om det där lilla rummet. Om hur mysigt det var. Att det var en frizon. Att de andra i gruppen var personer de annars aldrig skulle ha pratat med. Att de läste böcker de annars aldrig skulle ha läst. Och att de i det där rummet kunde prata om och säga saker som de aldrig skulle ha sagt i klassen.
"Det var aldrig något jag ville säga men inte vågade säga."

Ni förstår väl att jag är stolt. Och oerhört glad över att något man gjort haft betydelse. Fler läsecirklar åt folket! Fler frizoner och mötesplatser!

Dela