Det finns en del böcker som jag omfattar med total och villkorslös kärlek. Till dem hör Isaac Asimovs sju böcker om Stiftelsen. De tre första publicerades ursprungligen som noveller i tidskriften Astounding Magazin och kom i bokform på 50-talet. De fyra senare delarna utkom mellan åren 1983 och 1993 och med dem knöts historien om Stiftelsen samman med Asimovs noveller och romaner om robotar.

Nu finns det, vet jag av erfarenhet, folk som bokstavligen fnyser åt science fiction. Varje gång det händer finner jag det obegripligt att man kan dissa en hel genre - som dessutom kan vara så underbart subversiv och gränsbrytande. Som bäst är den också föredömligt disciplinerad i berättandet, kanske som en följd av de obegränsade möjligheterna, ty fantastik kräver logik.

Isaac Asimov påminner förresten inte så lite om JRR Tolkien. Båda byggde upp alternativa världar av obestridlig rang, imponerande till omfång och bredd, och har fungerat både som normgivare och inspiratörer för andra. Varje magiskt svärd i böcker och filmer lånar numera en del av sin glans från Midgård, och varje fiktiv robot efter 1950 måste på något sätt förhålla sig till de robotikens tre lagar som Asimov slog fast i Jag, Robot.

Böckerna om Stiftelsen har egenheter som jag i andra sammanhang skulle se som brister hos ett verk. Gestaltningen är svag, personteckningen är grund och dialogerna kantiga. Men det spelar ingen roll, för själva konstruktionen är komplett. Asimov är övertygande och håller ett stadigt tag i berättelsen. Fram växer ett magnifikt epos, en beskrivning av en civilisations uppgång, fall och pånyttfödelse - en fiktion så övertygande att jag kliver in i texten och vandrar mellan raderna över alla de tusentals sidorna. Och därför, för denna vandringens skull, älskar jag böckerna om Stiftelsen. Rakt av, villkorslöst.

Dela