Lättaste sättet att få ihop en krönika är att protestera, racka ner, idiotförklara, förbanna. Och det märks: varje dag hittar man en drös vinjettskallar som ondgör sig över något. Många gör det med ett gott engagemang och med all rätt, andra befinner sig bara en hårsmån från de föraktade näthatarna.

Som barnboksförfattare skulle jag kunna rasa mot undervisningens allmänna elände, bristen på skolbibliotek, överinskrivningarna i förskolorna och det förakt för barnkonventionen som, bland andra, Migrationsverket visar.

Jo, jag rasar gärna.

Men inte i dag, för i går var jag på Kulturhuset i Stockholm med mitt barnbarn Viola, drygt fem år, och vi hade det väldigt bra på Rum för barn. Som vanligt. Här finns rum för stora barn och små, lekhus att gömma sig i, en sagosal och en ateljé där barnen kan måla eller pyssla - allt med utsikt över folk, duvor och polispiketer på Sergels torg.

Ibland ordnas det utställningar av barnboksbilder, uppläsningar eller, som nu senast, kollektivt byggande av en skräpskulptur. Och, viktigast av allt: Rum för barn har massor av böcker, i fräscha exemplar och snyggt exponerade. Publiken är trevligt blandad (etniskt men, tyvärr, knappast socialt) och personalen sympatisk och talrik.

Rum för barn är så påkostat och vältänkt att man kunde tro att det var inrättat enbart för vuxna. Fint som en VIP-lounge hos flyget! Fast det är för barn och gratis! Jag är tacksam och imponerad. Men... borde inte ett ställe som detta vara något alldeles självklart? Borde vi inte vänta oss att samhället gör sitt allra bästa för de allra yngsta? Satsar på framtiden, liksom?

Jo.

I ett rikt samhälle som Sverige ska barnen inte behöva drunkna i ett lågpristräsk av utslitna böcker, personalfattiga dagis och usla skolor. Därför är Rum för barn och andra lyckade (Eldsjälsprisgaren Bokspindeln) eller misslyckade (Barnpalatset!) satsningar så viktiga: de påminner oss om hur det skulle kunna vara. Överallt.

Det bästa åt barnen.

Dela