Jag har provat ett bilderbokskoncept på olika åldersgrupper, senast sexåringar i Falun i våras. Meningen är att berättelsen ska göras i både text och bild och det ska göras individuellt (med hjälp av vuxen). Slutresultatet ska bli en bok i dummyform.

Temat till sexåringarna blev resor, ett ämne som ger oändliga möjligheter till historieberättande, vilket förresten de flesta ämnen gör i lägre åldrar. Vi diskuterade vilken sorts huvudperson man kan tänka sig och vad man kan resa med. Kanske vi borde ha diskuterat resmålet men jag tänkte att det skulle låsa berättelsen och att det var bättre att få en start och se vartåt det barkade. Resor kan ju betyda väldigt olika saker.

I första omgången enkla skisser i litet format, med text om man ville och kunde, i färdiga rutor uppslagsvis. I ett senare stadium större format och lite mer utvecklad berättelse. Uppgiften var avancerad för sexåringar och krävde hjälp av lärarna.

För mig som inte är pedagog var det intressant att se hur totalt olika förutsättningarna var hos barnen att förstå vad de skulle göra. Och att intresset för den berättande texten var mycket större än intresset för bild för somliga.

Spännande också att se resultatet ur vuxenkonstnärlig synvinkel: Nedanstående bild skulle vara ett obestämt krafs utan sin text - nu är den ett explosivt åskväder.

Materialet har betydelse - färgpennor tenderar att ser lite mer barnsligt ut, de inbjuder till att försöka "rita fint". De som tog steget till vattenfärger och pensel blev mer yviga och uttrycksfulla. Och det må vara så att barn väljer "söta" färger när dom ska säga vad dom tycker är fint men helt klart är inte det utgångspunkten när dom skapar själva.