För mig går mycket av den kreativa processen ut på att inte tänka för mycket. Låter det konstigt? Okej, man måste förstås tänka massor för att få ihop en hel bok. Ändå går en stor del av mitt arbete ut på att inte fundera. Att inte överanalysera. Till och med att undvika att göra research. Jag har även flera andra intressen än skrivandet där jag aktivt övar mig på att inte tänka för mycket, och jag tror att jag kan ha nytta av det i mitt författarskap.

Varför? För att jag behöver lura demonen. Ni vet, den där demonen man har på axeln? Det är som i tecknad film: på ena axeln har man en sjyst ängel, som talar om att man är smart och begåvad. Problemet är demonen på den andra axeln. Den är mycket större och fulare och pratar mycket högre än ängeln. Påhittig är den också - nästan vad som helst kan den få för sig att ställa krav på: "Skriv något som är roligt. Och spännande. Och romantiskt. Och originellt, och ändå ska alla gilla det. Lite sexigt kanske? Men inte porrigt! Och så ska du stava rätt också! Och nja, den där idén var väl lite tråkig? För att inte tala om den där andra idén, den är ju FÖR knäpp! Och så någon extra klurighet på slutet, tack!"

Om man lyssnar på demonen kommer man inte att skriva ett enda ynkans ord. Så det gäller att hitta små knep för att glömma att lyssna när den går på.

När jag håller skrivarverkstäder går de flesta skrivövningar ut på att lura dem som skriver att sluta lyssna på sina demoner. Jag erbjuder saker att skylla på i form av tidspress eller konstiga begränsningar eller ord på slump. Så att de kan säga "Min bäste demon, vad begär du egentligen, jag hade ju bara sju minuter på mig, fick inte använda bokstaven e och var ändå tvungen att ha med en elefant!" Det är en ganska vattentät ursäkt, till och med inför en demon, och det är när man väl har en ursäkt för att inte vara briljantast i världen, som man kan börja skriva någonting briljant. Eller någonting uselt, men då är det bara att prova igen. Eller redigera (när man gör det kan man bjuda in demonen på visit igen, om den har lugnat sig och klarar av att visa lite ödmjukhet).

På min fritid övar jag mig också en hel del på att få tyst på självcensuren. Jag håller på med både levande rollspel och improvisationsteater, som handlar mycket om att släppa fram tankar och associationer. Jag föreställer mig att min hjärna är inblandad på samma sätt som när jag skriver. (Men hur väl det stämmer har jag ingen aning om, eftersom jag knappast kan analysera det under tiden - då halkar jag ju ur det demonfria tillståndet. Det går inte att analysera hur processen ser ut, för så fort jag får syn på den har jag den inte längre inom synhåll.)

Det finns förstås ett problem med att öva allt för mycket på att släppa självcensuren: ibland glömmer man bort även den bra sortens självcensur. Man råkar utbrista vulgära eller kritiska saker i de mest olämpliga sammanhang... Kanske är det inte så märkligt att kreativa personer ofta har rykte om sig att vara lite märkliga?

Dela