Att jag skriver böcker för barn beror nog på att jag tycker om dem.
Allihop, i princip.
Klarögda, nyfikna och lynniga. Roliga och utmattande att umgås med.
Jag vill helt enkelt bidra till deras liv med texter som kan roa dem, få dem att läsa vidare, kanske ge lite hopp. För hopp behöver de.

Som jag minns det är det rätt jobbigt att vara barn. De vuxna bestämmer och det är svårt för barnet, med dess begränsade erfarenhet, att begripa varför det måste vara på det ena eller det andra sättet.

Barnet är maktlöst, världen är nyckfull och det finns våld och ensamhet ända in på förskolegårdarna. Eller i hemmen.

Sen ska de små ut i ett samhälle som inte värderar dem, som inte begriper att barnen är det viktigaste vi har.

Från BB till Bup, via förskolor och skolor, är barnens väg kantad av tidsbrist, oförståelse och bristande resurser.

Ont om pengar? Bilförsäljningen slår rekord och miljardärerna blir allt fler medan vården och omsorgen går på knäna och segregationen tokökar.

Det drabbar de maktlösa. Barnen.

När de lär sig läsa ska de finna att den offentliga debatten är mer korkad och (förlåt) barnsligare än nånsin. Och det är inte bara nättrollens fel.

Eftersom vi badar i snabba nyheter satsar journalistiken stort på känslor: påhopp, passningar, kritikstormar, attacker, personliga fiaskon, jättehyllningar med mera - ofta med stoff från trollens värld och ibland förvillande lik vanlig skolgårdsmobbning.

I det klimatet ska vi skriva de fina böckerna, kanske såna som vill säga att barnen är viktiga och att alla människor är lika mycket värda. Inte så lätt.
Kanske till och med bortkastat?

Jag visar den här texten för min hustru. Hon föreslår mig att stryka någon eländesbit (det har jag gjort) och tycker att det är fullkomligt improduktivt, snarast korkat, att se allt så svart. Visserligen bryr sig samhället mer om de rikas bästa än om barnens.

Men, säger hon, det finns ändå så många bra människor som engagerar sig för barnen: förskolepedagoger, lärare, föräldrar, politiker.
Och vi har så många kompetenta, glada och välnärda barn i det här landet.

Det finns hopp, säger hon. Om inte annat för att det måste finnas.

Ja, hon har rätt. Men å andra sidan: det är svårt att inte känna den där hopplösheten när så många barn i världen bombas och bränns ihjäl och drunknar.

Och när så många av de överlevande, flyktingarna, inte släpps in över våra gränser.

Vi har visst inte råd med dem i den här högtstående demokratin, känd bland annat för sina fina barnböcker.

God fortsättning.

Dela