I stället för att arbeta satt jag nyligen och bläddrade igenom våra krönikor under åren. Det är en rolig och spretande samling texter som bara har en gemensam nämnare - att vi som skriver dem arbetar med barnböcker. Var och en av oss i Barnboksakademin är fri att göra en bild eller skriva vad den vill och står för krönikan själv. Men vår gemensamma nämnare gör förstås att tankarna oftast kretsar kring barn och skrivande, ord och bild.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag fastnade för Gunilla Lundgrens krönika från vecka 35 2015. (Den och alla andra finns att läsa här på vår sida.) Hon berättar där om en bok hon läst om Janusz Korczak, läkaren som arbetade i Warszawas fattigkvarter. "När i alla djävlars namn ska vi sluta skriva ut salicyl mot fattigdom och utsugning"? skriver han.

I morse dök Gunillas krönika upp i mina tankar när jag läste dagens tidning. En ny rapport från socialstyrelsen berättar att 190 000 (!) barn och ungdomar lider av psykisk ohälsa och att ökningen under de senaste tio åren har varit dramatisk. För barn mellan 10-17 år är ökningen hundra procent! Nya riktlinjer föreslås, nya metoder med fantasifulla beteckningar som KBT, ITP, PDT, PPB, ECT. Jag väntar när jag läser att det ska stå DDT - spruta ihjäl ungarna så vi blir av med dem.

Ja, förlåt men jag känner mig vanmäktig och rasande! På slutet i den här rapporten som den återges i Dagens Nyheter finns en liten passus där man frågar sig varför den psykiska ohälsan ökar. Det är oklart, slår man fast, men undrar lite vagt om det kan ha att göra med ungas livssituation och de miljöer där de vistas.

När i alla djävlars namn ska vi sluta med att sjukförklara och medicinera barnen? tänker jag. Är det inte dags att ta de där KBT, ITP, PDT, PPB, ECT-metoderna till hjälp och analysera vad som är sjukt i vårt samhälle och hur det har att göra med att barnen mår dåligt, till och med blir sjuka? Vad är det för fel på vår vuxenvärld - den värld som barnen föds i och formas av? Och vad är det som har hänt under den här tioårsperioden - eller hur långt bakåt ska vi spana? Måste vi inte ställa oss helt nya frågor än frågorna om vad det är för fel på barnen?

Jag bodde tio år av mitt liv i ett stort kollektiv. Vi hade många barn. Många av konflikterna som vi lärde oss att lösa började ofta med frågor kring barnen. De betedde sig si eller så på upprörande eller oroande vis. Vi pratade och pratade om barnen. Men nästan alltid visade det sig att det handlade om oss vuxna. Hur vi betedde oss mot varandra och mot dem. Barnen var de som larmade att något var fel. Om vi vuxna satt kring ett matbord och konstant pratade över huvudet på en treåring tog ungen till slut en sked och bankade i bordet eller satte i att tjoa och kasta mat omkring sig. Vi lärde oss att det inte handlade om uppfostran hur man hanterar en sked, utan vanlig hövlighet att inte prata över huvudet på nån, bara för att den är tjugofem år yngre.

"Alla barn har rätt att mötas av respekt", det är Korczaks grundtanke som han ständigt återkommer till, citerar Gunilla ur boken. "Respektera mysterierna och svängningarna i den möda som växandet innebär", säger han också.

Dela