Jag följer med stort intresse Babels programpunkt där författare får berätta om böcker som varit livsomvälvande för dem. De två första, Mikael Niemi och Åsa Larsson, väljer Tintin i Tibet respektive Anne på Grönkulla. Jag är inte förvånad över att det blir två barnböcker. Dessutom känner jag igen mig i deras val eftersom jag älskade Anne på Grönkulla och vi prenumererade på Tintin när jag växte upp.

Det slår mig att det förstås inte är en slump att vi har våra mest livsomvälvande läsupplevelser som barn. Inget kan ju vara så stort, nytt, spännande, läskigt, roligt och ja, livsförändrande som när man läser något för första gången, utan filter och förbehåll.

Och med det sagt, barn och unga är på intet sätt oskrivna blad, tvärtom. Just därför kan litteraturen göra skillnad på olika sätt. Det kan handla om igenkänning och en känsla av att vara mindre ensam eller att det är okej att drömma om det otänkbara. Och det kan också vara den gemensamma upplevelsen, när läraren läser högt ur en bok och hela klassen skrattar tillsammans.

Jag ska väl inte raljera men enligt mig är det är svårt att bli lika livsförändrad av en bok i vuxen ålder. Jovisst har man ju hört om dem som gör en tvärvändning i livet efter att ha läst om antiinflammatorisk kost eller mindfulness. Men det är ju inte riktigt samma sak. Jag vet vilka böcker i barndomen som gjorde stort intryck på mig och jag ser hur de påverkar mitt författarskap. Kitty, Agnes Cecilia, Kulla-Gulla och Anne satte sin prägel.

Jag tror att våra läsupplevelser som barn mycket väl kan påverka oss, medvetet eller omedvetet, omedelbart eller längre fram i livet. Visst är det märkligt då att vi inte ger barn- och ungdomslitteraturen en högre status med tanke på hur betydelsefull den faktiskt är. Hur kan vi glömma bort den viktiga tidiga läsningen?

Och nu är vi djupt bekymrade över att läsningen minskar bland barn och unga och dessutom visar det sig att unga vuxna är sämre på att skriva långa texter vilket inte är någon överraskning alls eftersom det är svårt att skriva bra om man knappt har läst.

Vad innebär då läs- och skrivkrisen för dem, utöver att det kommer att gå sämre i skolan och i arbetslivet? Jo, de kanske missar böckerna som skulle ha förändrat deras liv. Boken som skulle fått dem att våga ta ställning eller välja att gå en egen väg. Eller för den delen, bara grejen att missa det fantastiska som läsning är - att få tag i en riktigt bra bok som tillåter läsaren att dyka in i en annan värld och känna känslor, oavsett vilka.

Nyckeln är att förstå att böcker kan vara allt möjligt och när du blir vuxen kanske du inte behöver varken antiinflammatorisk kost eller mindfulness för att gå ner i varv och bli en hel människa. Det räcker med en bok och det öppna sinne som läsningen gett dig som barn.

Därför är vuxenvärldens och framför allt makthavarnas inställning till barn- och ungdomslitteratur oerhört viktig. Små som stora signaler kan spela roll för den fortsatta utvecklingen.

När Sveriges politiker tillåter skolor att kalla en rullvagn med gamla böcker för ett skolbibliotek sviker man eleverna och signalerar att litteraturen är oviktig. Och när media inför och efter Augustprisgalan knappt nämner barn- och ungdomskategorin och tydligt markerar att det skönlitterära priset är det mest prestigefyllda går inte det obemärkt förbi.

Men vet ni vad, att vinna Augustpriset i den skönlitterära kategorin är inte det mest prestigefyllda en författare kan åstadkomma i dag. Nej, det är att få en tonåring att läsa.

Dela