De små bröderna, Rufus och Måns, sover middag medan jag läser tidningen och blir förbannad. Än ställs det inga krav på de här drygt ett år gamla tvillingbarnbarnen. Men vänta bara. Barnen är framtiden, sägs det. Men tyvärr får de ansvar för både dåtid och nutid. Som om de ska knäckas i tid.

Bild: Eva Lindström

Nu läser jag om hur ett fritidshem på Gotland firade kvinnodagen genom att bjuda flickorna på semla - medan pojkarna fick nöja sig med knäckebröd. Några barn och föräldrar blev ledsna. Men det ska de ge fan i, åtminstone enligt Dagens Nyheters ledarsida: det här var ju bara ett sätt "att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor".

Är det troligt att en pojke som, hånfullt citerad i DN, "också ville ha semlor", tack vare knäckebrödet plötsligt inser att världen är djupt orättvis, nu och sedan tusentals år? Och är det vettigt att straffa den här pojken för det?

En bagatell, tycker DN. "Mandelmasshysteri", skojar man. Men för mig är det ännu ett exempel på hur den självbelåtna vuxenvärlden lägger bördor på de små.

Jag minns när barnen i Skarpnäcks skola framförde en "miljömusikal" på skolgården. Långa sånger om oljedöd och radioaktiv strålning - och en refräng, "Människa tänk på vad du gör/ för det blir du som dör", sjungen av klarögda mellanstadiebarn inför tårögda föräldrar.

Tänk så kloka barnen är! Ansvarstagande, medkännande, engagerade ... och det är vi och vår skola som har skapat dem! Sedan körde föräldrarna hem i sina stora bilar. Med oerhört gott samvete, antar jag.

Vi ska naturligtvis, med en viss varsamhet, berätta för barnen hur det är i världen - och vad som möjligen kan göras. Men skulden är vår. Och ansvaret.