Jag sitter och glor ut på grannhuset och försöker skriva en bok. Och tänker på annat, förstås. Litterära priser, bland annat. Senast var det Katarina Kieri som fick Astrid Lindgren-priset av Rabén och Sjögren. Jag är inte avundsjuk, för Katarina är verkligen värd det priset. Jag brukar sällan missunna andra deras prischeckar, statyetter och heffaklumpar. Och när Gunna Grähs och jag var Augustnominerade för Rita ensam hemma blev vi inte det minsta sura när Anna-Clara Tidholm vann. Faktiskt. Men nån liten belöning...?

Ärligt talat har det faktiskt hänt, med bilderboken Jag såg, jag ser som Gunna också ritade. Varannan sida dåtid, varannan nutid; "Jag såg pappa/jag ser pappa. Jag såg en bil/jag ser en bil". Och så vidare. Det är en vacker bok, fast lite för svår för den bokhandlare jag träffade på i Vällingby: "Konstigt med imperfekt på ena sidan och presens på nästa... vi begrep ingenting".

Till raden "Jag ser mat" ritade Gunna en krogtallrik med kött och potatis. "Jag såg mat" skulle, hade jag tänkt, illustreras med en nappflaska - men Gunna tyckte det passade bättre med ett stort bröst. Och så fick det bli. Just när det gäller barnböcker verkar dock bröst vara mer skrämmande än säljande. Det var bara japanerna som vågade översätta boken. Men pris fick vi. Av Amningshjälpen i Umeå.

Bröstmjölksentusiasterna hade gått igång på den där bilden. De kom nerresande till Stockholm för att inför press och tv förära oss Amningspriset, en lerfigur med stora bröst. Själv hade jag inte tid, men efter det att vi avvärjt medieuppbådet ställde Gunna upp och åt pristårta på förlaget. Jag har förstått att de inte riktigt fann varandra, Gunna och amningsmänniskorna. Och priset gick sönder när en utdelare halkade på Alfabetas matta.

Ett pris är ett pris. Inget ont om amning. Men att vår bok skulle bli ett redskap på amningslobbyn hade vi inte tänkt oss. Vissa saker är inte värda priset, om man säger så.

Bild: Gunna Grähs

Dela