Mitt bokförlag var vänliga nog att bjuda med mig till bokmässan i Bologna. En spännande upplevelse, trots tre grader, spöregn och en snålblåst som fick ryktet om Bolognasomrarnas hetta att lukta aprilskämt. Bokmässan i Bologna är enorm, både till yta och till antalet böcker. Men det är inte samma myller som bokmässan i Göteborg. Det är faktiskt inget myller alls. Till Bologna kommer enbart branschfolk - förläggare, bokagenter, ett fåtal författare och illustratörer. Och så jag då.

Stämningen är professionellt behärskad. Det springs inte, minglas inte runt kändisar och säljs inga fysiska böcker. Men försäljningen är långt mycket viktigare än på göteborgsmässan. Det är hela författarskap som säljs.

Det är här det avgörs vilken bok som ska bli nästa års braksuccé, vilket författarnamn som kommer att finnas på allas läppar och vem som kommer att rulla i pengar resten av livet. Det spelar ingen roll hur bra en bok råkar vara om den inte blir såld, om inte världen får upp ögonen för den, och bokmässan i Bologna är det största skyltfönstret som finns för barn och ungdomslitteratur.

Just i år fanns det inga förhandsomtalade manus som alla var nyfikna på, även det förekom manus som det absolut inte fick berättas om. Men det kändes tydligen snarast som ett försök att skapa intresse. Mitt förlag hade ordnat så att jag fick träffa en rad med bokagenter och berätta om mina egna böcker, som bonus fick jag följa med och lyssna på möten som mitt förlag hade med utländska agenter, framför allt från USA.

Många författarvänner brukar säga att de är sämst i världen på att sälja sig själv, men då har de inte lyssnat på mig. Möjligen kan de tampas om andraplatsen. Jag har helt enkelt väldigt svårt att elda på ordentligt om något jag själv har skrivit. Jante har mig i ett järngrepp, oavsett hur stolt jag kan vara över min egen skapelse.

Därför var det extra spännande att lyssna på bokagenter som lade ut texten om sina författares manus. En första fråga om vad förlaget var intresserat av, sedan kom en smattrande sammanfattning av handlingen, ofta med liknelser till kända berättelser - Alice i Underlandet möter Gossip Girl. En mix av Narnia och Vänner. Eller Familjen Flinta möter Alien. Den sista hittade jag själv på. Erkänn att det inte var helt uppenbart. Men agenterna kunde bryta mitt i en mening om de kände att de inte hade väckt intresse och bläddra vidare till nästa manus. Och starta om med samma glöd.

Det slog mig att vartenda manus som agenterna presenterade har värkts fram på samma sätt som mina egna och mängden är häpnadsväckande. Det fanns så många manus och förhoppningar till försäljning i Bologna att världens behov skulle kunna vara täckt för åratal framåt. Att sticka ut och bli sedd - översatt - i det myllret känns omöjligt. En lektion i ödmjukhet.

Någonstans där insåg jag också vilken industri bokvärlden är. Manus förvandlade till handelsvaror, berättelser som en del av bruttonationalprodukten. Köpandet och säljandet liknar faktiskt aktiehandel. Förlagen köper andelar av det de tror kan vara nästa framgångssaga. Ibland är det etablerade företag/kända författare som lanserar en ny produkt/bok, ibland är det ett nystartat företag/debutant som väcker störst intresse. Pulserande förhoppningar medan ingen ännu vet hur det kommer att gå. Som en solig gryning till en dag som kan bli strålande varm. Men också järngrå och bitande kall.

Då är jag glad att jag inte skriver i första hand för att tjäna pengar. Jag skriver för att jag inte kan låta bli, för att det knappt finns några andra stunder i livet när jag är lika tillfreds som när jag berättar en historia. När berättelsen är färdig har jag redan fått min belöning. Pengarna är en ren bonus. Men det är klart, några varv skulle jag gärna rulla ...

Foto: Niklas Krog.

Dela