"Didi, Didi, en sång!" Det är en ihärdig uppmaning från en flicka med glada ögon. Didi är ordet hon tilltalar mig med. Det betyder ungefär Storasyster och det är så man tilltalar en äldre eller vuxen person. Jag är på besök i Indien, staten är Uttaranchal, byn jag befinner mig i heter Shitala, belägen på 2200 meters höjd i Himalaya med 7000 m höga vita toppar i synfältet. Det är en liten by omgiven av terasserade odlingar.

Foto: Jujja Wieslander

"Morning has broken, like the first morning, blackbird has spoken like the first bird". Cat Stevens sång for igenom mitt huvud när jag öppnade fönstret den första morgonen i Shitala. Efter tio timmars resa på skumpiga vägar ifrån ett New Dehli fullt av smog och helvetisk trafik. Utsikten svindlande, starkt blå himmel och alldeles ren luft, fågelsång och barnröster, hundskall. Rökar från de små husen där människor vaknat i soluppgången.

Jag bor hos Arvind och Arundhati, som utgör kärnan i A&A Book Trust. De har lämnat sina karriärer i förlagsvärlden men använder sig av erfarenheterna och kontakterna i densamma för att producera och sprida barnböcker till underpriviligierade (bättre ord än fattiga) skolor. Reading Corners är deras ord för att starta små bibliotek som består av hundra böcker och en affisch, möte med lärare och helst föräldrar med samtal om läsning och om vikten att också flickorna får läsa.

De har hittills skapat över hundra sådana Reading Corners. Här finns inget annat än skolböckerna. Barnens längtan efter berättelser, sagor, fakta om allt från spindlar till rymden är som hunger. Och biliotek är lycka! I Shitala där Arundhati och Arvind nu också har ett eget litet hus, har de byggt upp ett lite större bibliotek. Det hålls öppet sex dagar i veckan och mängder av barn kommer förbi och lånar böcker.

Den här dan är Arundhati och Arvind åter iväg på skolbesök och nätverkande. Jag stannar hemma och vilar lite. Men barnen är omkring mig och vill att jag ska läsa, berätta nånting. Jag visar Sven Nordqvists skisser till nya Mamma Mu-boken och försöker berätta på svenska, engelska och med armar och ben. De lyssnar och skrattar och pekar. De är så små att de inte kan fatta att jag inte kan förstå ett ord av hindi. Till slut sjunger jag lite. Det funkar alltid. Och då får jag uppmuntrande tillrop igen och igen: "Didi, Didi , a song! Please!"