Jag gör bilder i böcker för små barn, men en gång i världen närde jag en hemlig och lite romantisk dröm att bli reportagetecknare. Att få resa till alla möjliga hörn av världen och uppleva saker och dessutom få betalt för det verkade fantastiskt lockande. Kanske är det därför jag alltid har en teckningsbok med mig när jag är på resa någonstans.

Bild: Jens Ahlbom

När jag en gång hade fått i uppdrag att illustrera en bok om det gamla Egypten övertalade jag min kompis Per att följa med på en resa. Jag hävdade bestämt att man inte kunde teckna övertygande pyramider utan att ha sett dem i verkligheten. Kanske syntes det inte utanpå att jag var i Egypten på ett viktigt uppdrag. Till vår besvikelse behandlade man oss ofta som vanliga turister. Ibland hade vi så många försäljare och kameluthyrare och påflugna guider omkring oss att det nästan var svårt att se pyramiderna, och de är ändå ganska stora.

Jag är lättbesegrad i sådana sammanhang. Man vill ju vara vänlig och trevlig. Man vill ju prata med folk, så när de frågade: "Where are you from?" så svarade jag förstås: "From Sweden" och då sken de förstås upp och sa "Hej, goddag! Hejja Jurgår'n eller något annat roligt på svenska och det slutade alltid med att jag hade köpt något jag inte ville ha. Om varje kontakt med lokalbefolkningen slutar med att man kommer hem med en bunt gräsliga papyrustavlor blir det snart ohållbart. Vi kände oss förrådda av språket. Språket var bara ett medel att komma åt våra plånböcker. Som moteld började vi säga: "We are from Muggi" på alla frågor. "We speak Muggish" Då kom kommunikationen oftast av sig.

Men när jag satt och tecknade fick jag vara ifred för månglarna. Då kom barnen fram, tittade och kommenterade. Tyckte att jag var konstig som inte förstod arabiska. De pekade på min teckning och pratade engagerat med varandra. Jag förstod att de ville något, men jag förstod inte vad. Till slut stegade en pojke iväg till motivet jag tecknade av och pekade på en buske. Jag hade glömt att rita den i bilden. Jag gjorde som de ville och ritade dit busken. Barnen log och gjorde tummen upp. Jag log tillbaka. Vi kommunicerade.

Det hjälps inte, människor vill förstå varandra. I ett helt annat sammanhang fast i samma världsdel satt jag och tecknade av en förfallen lerhydda i bergen i Tanzania. Då kom två små barn gående på stigen. De stannade och tittade och jag önskade innerligt att jag hade kunnat åtminstone pyttelite swahili så att de förstod att jag inte var helt bakom flötet.
-Jomba, sa pojken plötsligt. Han såg inte ut att vara mer än 6-7 år.
-Jomba?
Han pekade på huset på min teckning. Jomba! Sedan pekade han på trädet som jag hade ritat. Msiti! -Msiti, sa jag, och han nickade uppmuntrande.

Barnen bläddrade vidare i boken och lärde mig flera ord. Vi hade kul. Teckningarna i min bok blev en bro mellan oss, och jag tänkte att det var jag som var ett barn som ville förstå världen och göra den till min. Jag tänker på det ibland när jag gör bilder i böcker för små barn.