Tröst är viktigt. Kanske det viktigaste. Länge trodde jag att det var kärleken som klarade och övervann allt, som var fröet till allt levande och gott i livet.
Men jag är inte så säker längre.
När jag var liten fick jag alldeles för lite tröst. Det gjorde mig till ett oroligt och ängsligt barn och jag var rädd för det mesta. Jag tappade tilliten till att livet bär. Tilliten till att människor ville mig väl. Tilliten till mig själv.
Jag fick ibland höra att jag var älskad. Men vad hjälpte det när livet skrämde och gjorde ont men ingen var där och tröstade mig?

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Barn som blir tröstade lär sig att det går att reparera saker. Det här är inte mina ord utan Marta Cullberg Westons, psykolog och psykoterapeut. Jag har läst mycket av det hon har skrivit. Att läsa hennes böcker har tröstat mig. Jag har känt igen mig i hennes beskrivningar. Jag har hittat förklaringar till varför jag mår som jag gör ibland. Varför jag har en fallucka inom mig som öppnar sitt vidöppna gap emellanåt. Varför jag tror att det är fara för livet, när jag egentligen kan stå kvar och be om hjälp. Be om tröst. Eller finna ett sätt att trösta mig själv när jag redan sprungit iväg åt fel håll.

Böcker kan trösta.
Framför allt fiktionen och berättelserna tröstar. Berättelser som får oss att drömma och försvinna till en helt annan värld långt bort från här och nu. Kanske få oss att skratta en stund. Kanske gråta. Eller berättelser som ger oss den där precis-så-där-är-det-för-mig-känslan som får oss att känna oss mindre ensamma i allt som är svårt.
Ibland är ju livet jättesvårt.
För svårt.
Och när det blir för svårt kanske vi inte vill leva längre.
Jag tänker att berättelser till och med kan rädda liv.
Att läsa dem.
Att skriva dem.
Det har i alla fall räddat livet på mig.

Min pappa läste högt för mig när jag var liten. Jag älskade det. När han läste fick jag vara nära honom och vila en stund, låtsas att allt var tryggt och bra. För mig fanns det också en vila i att slippa läsa själv. Jag hade svårt med läsningen. Jag läste långsamt och knaggligt. Kände mig utsatt när jag slog upp en bok och försökte ta mig in i texten. Det kändes stort och skrämmande. Jag läste och läste, men förstod inte alltid vad jag läste. Jag hade för mycket oro för att våga släppa taget och försvinna in i berättelsen. Det var som om jag stod och vakade vid sidan av och bara vågade kika in. Det här har jag förstått långt senare som vuxen.
När jag var liten trodde jag bara att det var något fel på mig. Att jag var mindre smart.

Jag läser fortfarande långsamt och försiktigt. Och jag känner mig ibland ängslig när jag ska ta mig in i en ny berättelse. En oro ligger liksom kvar och lurar. Tänk om jag förstår fel, tänk om jag inte är tillräckligt smart för att förstå på rätt sätt?
Och vad händer om jag verkligen vågar ge mig hän? Tänk om jag aldrig hittar tillbaka ut ur berättelsen igen?
Det här kanske är något jag borde hålla tyst om som författare. Att jag inte är en bokslukare. Att jag ytterst sällan hungrigt kastar mig över nya böcker. Att jag alltid väljer att skriva framför att läsa. För att jag känner mig tryggare då. För att det känns som om jag har kontroll på något sätt. Fast det har jag ju inte. Att skriva är som att kliva rakt ut i luften.
Men som sagt, jag borde nog inte ha berättat det där om min knaggliga läsning. Alla riktiga och riktigt bra författare älskar ju att läsa och läser jättemycket hela tiden. Det är nästan en regel.
Fast jag läser ju. På mitt försiktiga sätt.
Och jag älskar ord.

Kärleken är viktig. Men trösten viktigare. Utan tröst är kärleken ett ihåligt träd som tappat sina rötter.
Tröst är bland det viktigaste vi kan ge våra barn. Men vi ska inte vaka som oroliga skuggor och rädda dem från alla faror och all smärta. Det är något annat.
Vi vuxna ska finnas där och plocka upp barnen när de faller.
För det gör de. Det ska de göra.
Vi faller allihop. Små och stora. Hit och dit hela tiden. Livet händer. Vänds upp och ner, smulas sönder, brinner upp och blir aska, rasar, rämnar, släpper sina vingar, spricker, blåser bort, tappar alla knoppar. Falluckor öppnar sina gap. Riktigt förfärliga saker händer ibland som inte alls går att trösta. Men det kanske går att finna en tröst även i det på något sätt.
Tillsammans.
Över en fika. Eller en promenad.
I tystnad.
Eller en massa ord.
Vi ska trösta varandra. Men framför allt våra barn. Då lär de sig att det går att reparera saker. Att de är älskade.
Livet gör ont ibland, men det kan gå bra ändå.

Bild: Sara Gimbergsson.

Dela