Hur barn kan ha det i Sverige är ingen stor fråga i valrörelsen, utom när de omnämns som underpresterande individer i en skola som ska bli världens bästa. Ordet "barnperspektiv" förekommer inte och det är ingen risk att, till exempel, den cancersjuke fyraåringen Gustav (som tvingas flacka mellan sjukhusen för att få vård) ska nämnas i debatten.

Barns förhållanden är, till stor del, en ickefråga när de vuxna gör upp om makten. Vad har det med min verksamhet som barnboksförfattare att göra? Lite grann, faktiskt.

Kan jag nån gång säga något vettigt till dessa yngre, mindre livserfarna människor är det bra. Få dem att tänka efter, kanske. Känna igen sig. Lära sig några nya ord. Begripa lite mer av vuxenvärlden. Begära lite mer.

Jag är i alla fall en vuxen som bryr sig om de små, en som ibland lyckas se världen ut barnens synvinkel. För det får jag en slant för jobbet och ibland en viss uppskattning.

Men den egentliga orsaken till att jag ids hålla på är att jag ofta råkar komma på historier som kan tänkas passa för barn - och att jag älskar att skriva.

Jag tycker om att vara i en text, leva i egen en värld som jag färgar med språket: grönare, snabbare, hårdare, roligare, kallare...

För det mesta handlar det om hårt arbete och gott sittfläsk, om att tygla fantasin och försöka få till en historia som kan glädja barn - och få dem att lyssna eller läsa hela vägen.

Men ibland har det, under några få, benådade ögonblick under mina trettio år som deltidsförfattare, hänt något: texten tar över.

Det är inte så att Gud styr pennan (vilket andra författare upplevt). för jag tror Gud har annat att göra.

Nej, det är helt enkelt så att texten skriver sig själv. Jag trycker bara ner tangenterna i rätt ordning, snabbt - och följer det som händer. Roligt eller sorgligt, jag hänger bara med, skrattar eller blir blank i ögonen, förbannad ibland.

Måste det vara så jävligt? Hur kunde det bli så kul? Och var kommer allt ifrån?

De här ögonblicken är ren lycka och värda alla timmar av vanligt harvande vid datorn. Och det händer - dock inte alltid - att euforin resulterar i bitar som är riktigt bra, som lyfter hela boken. Då blir jag glad, mest för min egen skull. Jag har fått min kick. Min egotripp.

Men det jag skrivit kan kanske också betyda nåt pyttelitet för nån unge nånstans. Hoppas det.

Jag är för gammal för att bli politiker.

Dela