Det har blivit en konstig sorts sanning att barnböcker och barnkultur är en undanskuffad konstart.
- Barnböcker tas inte på allvar av kultursidorna! säger en.
- Barnteatern får minst pengar som vanligt, säger en annan.
- Barn räknas liksom inte, säger en tredje.
Och så blir det en konstig sorts sanning att det som riktar sig till barn är undanskuffat, nedvärderat och svagt. Och vi som arbetar med det är andra rangens kulturfigurer.

Det kanske ligger något i det. Om man betraktar alltihop uppifrån. Men nerifrån ser det annorlunda ut. I dagens familjer är barnen viktigast av allt. Så upplever jag det. Jag är nu pappa i andra omgången. Förra gången, för 25 år sedan, var barnen mer något distraherande. Idag kretsar hela familjens fritid kring barnens intressen.

På barnteater är föräldrar i majoritet. De skrattar lika mycket som barnen. Det är alltid fullsatt. Föräldrar köper och läser nya bra böcker. Fråga dagens föräldrar om Sarah Sheppards utmärkta dinosaurieböcker, och de vet vad det handlar om - och längtar efter att tredje boken ska komma ut. Barnboken är en gemensam fröjd för barn och vuxna. De är en del av familjen. Barnboksbloggarna frustar av förtjusning över säsongens nyheter och alla gamla godingar.

Besöker man skolor så förstår man att en vanlig liten klass läser flera tusen böcker om året. Med största glädje. På alla familjearrangemang, på museer, konserthus eller biosalonger är det fullsatt. På Stan skrev nyss att man måste börja informera om barnföreställningar där det fortfarande finns biljetter kvar. Svenska akademiens ständige sekreterare och Dagens Nyheters kulturchef är båda aktiva barnboksläsare och sitter i barnteaterpubliken. Var det så förr?

Nerifrån, med ett litet barn i handen, känns barnkulturen otroligt frisk, stark och växande. Jag börjar nästan oroa mig för vuxenkulturen. Är inte böckerna de läser för tjocka och tillgjorda? Verkar inte publiken ha det hemskt långtråkigt i Dramatens salong? Måste vi inte snart stödja dem på något sätt?