|
|
|
|
|
 Johan Unenge Stol nr 9 Johan Unenge fick en penna istället för napp. För hans pappa och mamma var bägge tecknare. Så han blev tecknare. Att rita var det roligaste han visste. Speciellt serier. Ända tills han började skriva. Och upptäckte att det var ännu roligare. Nu har han fattat att det roligaste är att göra båda delarna. Och lite skateboard ibland. Johan Unenge tycker om när hans böcker gör de där tvärsäkra lite mindre tvärsäkra. Och när de där som säjer att böcker är tråkiga, plötsligt utbrister (motvilligt) "fast den där var rätt okej!" Han har också flera barn ihop med Måns Gahrton. Eva och Adam, Rosa och Hotell Gyllene knorren heter några av dem. Johan Unenge var Sverigers första läsambassadör 2011-2013. 2014 blev han läscoach för idrottsrörelsens och Kulturrådets satsning Paus som syftar till att förmedla bilden av läsning som något coolt och positivt inom idrottsvärlden. Johan är också ledamot i Läsdelegationen som är en del av satsningen Hela Sverige läser för barnen och ska samla skola, kultur och föreningsliv runt insatser för läsning i och utanför skolan. Johans senast utgivna bok är Fångarna på slottet (Bonnier Carlsen, 2018), del 18 i serien om Hotell Gyllene Knorren som han gjort tillsammans med Måns Gahrton. Johans sida på Barnens bibliotek Johans sida hos bokförlaget Bonnier Carlsen |
|
|
|
Ledamöternas krönikor Vecka 39 2011 Näthat - en som hatar nätet av Johan Unenge Jag skriver gärna om tiden i mellanstadiet och högstadiet i mina böcker. Det känns som om jag minns den tiden väldigt väl. Och att kunna framkalla sina minnen verkar vara ett bra sätt för mig att hitta inspiration och få idéer. Historierna jag skriver utspelar sig alltid i nutid men kunde liksom lika gärna ha hänt för tjugofem år sedan. Tidlöst, typ. Jag har dessutom en dotter som funnits som bollplank (något som hon själv inte varit medveten om). Jag har bara tyst kunnat konstatera att inget hänt. Kärleken är evig och smärtan är densamma. Typ. Så har jag trott och tyckt. Och det har fungerat för mig. Och när jag möter de som läst vad jag skrivit har jag aldrig mött reaktionen att det är gammaldags. Hittills.
Men när jag kollar in dotterns facebooksida (vi blev av misstag kompisar innan hon förstod vidden av detta) ser jag till min förskräckelse ett inlägg hon gjort. Det är snuskigt, opassande och inte speciellt kul. Jag går i taket, kastar mig på telefonen och ringer upp henne för att förklara att ett par miljoner (jag överdrev lite i upphetsningen) kan se vad hon skrivit. Vad tänkte hon på? Det blir tyst. Djup suck och så: "Men pappa, det var ju bara Max som facerejpade mig, det är lugnt". Nu blir det tyst igen. Och jag blir för första gången tvungen fråga vad hon snackar om egentligen. Som en typiskt frånkörd förälder som helt tappat greppet. Var jag redan där? Och för er som ännu inte hört begreppet - när en kompis skriver på ens facebooksida i ett obevakat ögonblick, kallas detta facerape. Hur oskyldigt som helst. Min dotter intygade dessutom att alla fattar när det är och när det inte är facerape. Det ser man på tonfallet och vad den personen i vanliga fall brukar skriva. Jag försökte intellektualisera detta. Vad de gjorde när de avgjorde upphovsman/kvinna till ett inlägg var ju en ganska avancerad form av textanalys. Försökte höja detta, göra det intressant. Men eftersmaken blev ändå en känsla av att deras värld nu inte längre var min. Invändningen att riktiga händelser alltid utspelar sig i verkliga livet, håller inte. Nu händer allt på nätet - besvikelser, kärleksförklaringar, småprat. Jag känner lite näthat just nu... |
|
| |
 © Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |
|||||||||
