I min förra krönika försökte jag undersöka om surfplattor i skolan verkligen är det digitala mirakel som ska få våra barn att läsa mer och bättre. Mitt svar kan väl sammanfattas: Sannolikt inte. Åtminstone inte om vi inte radikalt urvattnar innebörden av begreppet "att läsa". Men hur är det med andra skolämnen? Kanske passar surfplattans överskådlighet och snabba tillgång till nätet bättre för matematik, naturvetenskap eller främmande språk?

Ja, så kan det säkert vara. Det är svårt att se varför en flora eller fågelbok skulle vara bättre än en app där text och bilder kompletteras med filmsnuttar, ljud etcetera. Kartor och statistiksamlingar är också naturliga kandidater för appar, liksom de första nivåerna inom till exempel geometri, algebra, stavning, eller främmande språk. Appar med multimedia är också utmärkt vägledning till konkreta färdigheter som att spela ett musikstycke eller sy en skjorta. Det finns många exempel, och de blir fler och bättre hela tiden.

Men en viktig egenskap hos paddan som sällan problematiseras är just detta, att den från början är uppkopplad mot ett expanderande universum av appar, det vill säga färdiga små program. Redan vid lanseringen av iPad i april 2010 fanns 3000 olika appar och på drygt tre år har antalet vuxit till 375 000. Detta är ju, tillsammans med bärbarheten och pekskärmen, det främsta argumentet för surfplattan, men vad innebär det för paddan som kreativt verktyg?

De amerikanska hackare som på 1950-talet tog de första stegen mot vår digitala samtid på universitetens dyra och ytterst användarovänliga stordatorer hade inga färdiga program att ladda ner. De hade inte ens ett användbart operativsystem, utan tvingades skriva både det och programmen (som tidiga spel-, kalkylator- och ordbehandlingsprogram) själva. De utgick från ett behov och löste problem för att tillgodose dem, vilket nästan kan betraktas som en definition av kreativitet. Vad hade de gjort med en surfplatta?

Sannolikt kommer framtida generationer att hitta sätt att använda surfplattor som vi inte kan föreställa oss idag. Men nöden är uppfinningarnas moder, och frågan är om man upplever någon större nöd när man befinner sig en knapptyckning från 375 000 (minst) existerande appar. Åtminstone en del av framtidens potentiella hackare kommer att få sin kreativitet dämpad av det redan överväldigande utbudet av färdiga lösningar.

Tendensen är dessutom tydlig redan idag. I de fall där surfplattornas appar sägs befrämja "kreativitet" är det nästan alltid fråga om förprogrammerade matriser och algoritmer som får ofärdigt innehåll att se färdigt ut. Som att lägga ett proffsfilter på de egna mobilbilderna, eller att ge en felstavad och ogenomtänkt berättelse snygg layout. Och naturligtvis att omedelbart dela resultatet på Instagram, Facebook eller klassens blogg.

De verktyg vi använder förändrar oss. Surfplattan är designad för att användaren ska kommunicera och konsumera, inte i första hand producera. Åtminstone med dagens appar verkar risken överhängande att skolelever - i bästa fall - kommer att använda sin padda för att klippa och klistra ihop redan tillgänglig information enligt en färdig mall. Resultatet blir säkert grafiskt tilltalande, men är det kreativt? Har någon egentlig utveckling skett?

Parollen "En iPad till varje elev!" verkar just nu vara det främsta kriteriet på att en skola är modern och möter framtidens utmaningar. Jag hyser inga tvivel om att framtiden kommer att vara digital, eller att dagens unga måste förberedas för det. Men är en produkt vars främsta funktion verkar vara att låta oss slippa utvecklas verkligen det bästa sättet?

Kanske vore det rent av bättre att låta barnen få tillgång till en helt vanlig, omodern dator med tangentbord, programmeringsmöjligheter och arkivfunktion. Eller varför inte - hemska tanke - helt vanliga, omoderna böcker? För när man står öga mot öga med framtiden är det alltid bättre att vara omodern än historielös.

Dela