Att göra fiktionen verklig skriver Mårten Melin om i förra veckans krönika. Jag fortsätter på samma tema, men tar avstamp i språket. Inte bara för att språket ÄR berättelsen och berättelsen inte är något annat än ord. Ord staplade på varandra. Eller kanske snarare intrikat hopknypplade med varandra, till en spets full av kopplingar och hål att själv fylla i. Utan för att orden, själva ordvalet, kan skapa äkthetskänsla.

Eller effektivt slå hål på illusionen. Tänk er till exempel en roman som utspelar sig på 1600-talet där den fagra ungmön chillar med polarna eller surrar om att junkern på slottet är grymt skön. Eller en skildring från Piteå där det kryllar av görtykna typer som knör sig in i bussen tills där är knökfullt. Det vore la käckt, eller?

Nä - någon sorts äkthet krävs av språket. Rätt ord på rätt plats, i rätt sammanhang och ur rätt mun. För även om vi inte vet exakt hur folk pratade på 1600-talet eller vill skriva så för dagens läsare, kan det vara klokt att undvika de mest anakronistiska uttrycken. Om man nu inte vill locka till skratt, förstås.

Tyvärr är det inte alltid så lätt att hitta rätt när det gäller nutidsskildringar heller. Det som är inne idag kan vara ute i morgon. Jag har flera författarkollegor som vänner på Facebook och i deras flöden dyker det emellanåt upp frågor av slaget: "Skulle en sextonårig tjej kunna tänkas säga att en kille är 'läcker' eller har 'läckra ögon'?" Och underförstått - om svaret är nej, vad säger hon istället? Liknande frågor dryftas på den mejlinglista för översättare som jag är med i. Har "ärtig" pilsnerfilmsvarning eller går det att använda i en bok som utspelar sig på 2000-talet...?

En sak som jag/vi har upptäckt är att slang inte bara handlar om tid utan i viss mån också är regionalt. Det som är inne i Malmö kan samtidigt vara hopplöst ute i Östersund. Ja, det kan skilja sig på platser betydligt närmre varandra än så, ända nere på sociolektnivå. För något halvår sedan fick jag höra att en grupp coola tonåringar i den Stockholmska närförorten Årsta hade anammat ett för mig bortglömt ord från min barndom, nämligen "frän" (varför dessa ungdomar alltså inte alls är coola, utan snarare fräna). Medan ett annat ungdomsgäng, bara några pendeltågsstationer bort, troligen skulle skratta sig harmynta åt uttrycket i fråga.

Men hur gör man då som ungdomsboksförfattare eller ungdomsboksöversättare för att inte gå bort sig i slangdjungeln? Kanske ska man låta bli helt och hållet?

Jag hörde en gång den amerikanska författaren och senare ALMA-prisvinnaren Katherine Paterson säga något i stil med: "Ungdomar frågar ofta hur jag, som är så gammal, kan veta exakt hur de pratar. Men det vet jag inte, jag skriver aldrig slang, de bara tror att jag gör det." Äktheten hos Paterson ligger i känslorna som beskrivs, och känslor är inte tidsbundna på samma sätt som språket är.

Om man nu ändå vill krydda språket med ett och annat mer slangbetonat ord så gäller det att välja sånt som är hyfsat allmängiltigt, ord som har etablerat sig så mycket att de inte riskerar att vara urtöntiga (apfåniga? råkeffa?) om ett halvår.

Framför allt ska man se upp med slanguttryck som man misstänker är av det mer kortlivade slaget och som rentav riskerar att bli obegripliga för framtida läsare. Det gäller i synnerhet om man skriver eller översätter en blivande klassiker som kommer att läsas i decennier framåt.

När jag på 80-talet läste en kurs i Barn- och ungdomslitteratur på Stockholms universitet stod Salingers Räddaren i nöden på litteraturlistan. Översättningen av Birgitta Hammar var från 1953 och på det stora hela flöt läsningen fint, jag fängslades av Holden Caulfields öden och äventyr i New York. Men så kom det en episod där Holden sitter på en nattklubb och spanar in omgivningen och då framför allt tre kvinnor vid bordet intill. Av någon för mig obegriplig anledning börjar nämligen Holden stöta på den av dem som är puckelryggig. Inte mycket puckelryggig, tydligen, men ändå.

Det där förbryllade mig mycket. Hade killen så dålig självkänsla att det bara var henne han vågade stöta på? Eller var han så erfaren och beräknande att han hade lärt sig att det är störst chans att få napp om man stötar på den fulaste tjejen, hon som inte är van vid uppmärksamhet? När jag senare läste om boken på engelska klarnade det:

The whole three of them were pretty ugly, and they all had on the kind of hats that you knew they didn't really live in New York, but one of them, the blonde one, wasn't too bad.

Vilket i den svenska översättningen alltså blivit att hon inte var så puckelryggig. Något som människor födda på 40-talet tydligen finner fullt begripligt. Medan jag, som är född på 60-talet, uppfattade det hela bokstavligt. Jag fattade alltså inte ens att de var slang! Och när man inte förstår att man inte förstår är man illa ute.

Och för er som nu tänker att "man kan väl inte översätta ett vanligt, enkelt ord som 'bad' med ett slanguttryck, heller!", så vill jag bara säga att det kan man visst. Allt enligt översättarens heliga utjämnings- och kompensationsprincip. Det vill säga om man inte kan klämma in ett slanguttryck just där det står ett i originalet så kan man göra det på ett annat ställe. Så länge man är trogen originalförfattarens stil och ambition så är det inte alltid viktigt exakt var man slangar till det. Och "puckelryggig" var om jag nu förstått det hela rätt en fullkomligt adekvat översättning 1953. Vad Birgitta Hammar inte kunde gissa sig till var att det skulle vara obegripligt 30 år senare. För hur skulle hon kunna veta det? Jag menar, vet du vad som är fett äkta om 30 år? Eller ens när höstterminen börjar?

Bild: Jens Ahlbom.

Dela