Min far och jag hade en rutin. Varje dag efter att min mor gått bort för 8 år sen ringde han mig på kontoret för att höra att allt var bra. Han berättade vad han skulle äta och så frågade han vad jag jobbade med för tillfället. En annan rutin som vi upprepade var de gånger jag varit i radion eller talat inför människor så frågade han:
-Du sa väl att du är son till Åke Gustavsson, ingenjör från Arvika?
Jag svarade alltid:
-Nej pappa, jag glömde det.

Den 29 januari gick min far bort. Han var gammal och han tyckte nog att det började bli dags. Vi sågs ganska mycket den sista tiden. Vi talade om både stort och smått. Ibland talade vi om döden och jag frågade om han var rädd. Han svarade att han inte var det och att han såg fram emot att få träffa min mor igen. Ibland funderade han dock över det där som ofta stod i dödsannonserna om att somna in fridfullt. Han funderade över om mötet med döden verkligen var så fridfullt. Jag föreslog som alternativ text att vi kunde skriva i begravningsannonsen ÅKE GUSTAVSSON MÖTTE DÖDEN UNDER ETT JÄVLA BULLER OCH BÅNG! Sen skrattade vi högt både pappa och jag. Han hade humor min far.

Vid ett tillfälle lät jag honom lyssna på en inläsning av min bok Prinsessan och den fasansfulla björnen.
- Du läser ju som en skådespelare, utbrast min far efter att ha lyssnat färdigt. Skulle du inte kunna läsa något du skrivit på min begravning?
Jag blev lite överrumplad av frågan och jag frågade honom om det inte skulle vara konstigt. Nej, svarade han, jag tycker det skulle vara fint. Men jag kände mig osäker. Skulle det vara passande? Kan man verkligen läsa en barnbok på en begravning?

Jag tvekade inte bara därför att jag kanske skulle vara så ledsen att jag inte klarade att läsa överhuvudtaget. Jag var osäker på om det skulle kännas seriöst nog. Jag som är den första att propagera för att vuxna ska läsa mer bilderböcker och att det ryms stora tankar och känslor i många bilderböcker. Men jag var osäker.

När han senare gick bort blev begravningsfrågan aktuell igen och jag började fundera över fars önskan. Det var ju onekligen så att pappa introducerade litteraturen för mig. Det var han som berättade om Triffiderna, de köttätande växterna som plötsligt får ben och attackerar människor. Och det var han som högläste Skriet från vildmarken och alla berättelserna ur Djungelboken. Det skulle ju inte vara konstigt om jag läste för honom en sista gång.

För några år sedan skrev jag en historia som heter Maskrosdagen. I korthet handlar den om livet som kommer och går. Man föds och man dör. Gammalt försvinner och nytt kommer till. Saknad och sorg men också lycka över att livet går vidare. Skulle jag läsa något så skulle det vara den.

Vi var en liten skara som samlades för att ta farväl. Det blir ju gärna så med riktigt gamla människor. Kompisarna finns inte längre kvar. Prästen talade om sånt som präster talar om och så kom den punkten i programmet då jag skulle läsa. Jag reste mig upp och började. På något sätt fylldes jag av ett lugn. Jag tvivlade inte om det dög eller inte. Min pappa ville att jag skulle läsa. Osäkerheten jag hade haft om man kunde läsa en barnbok på en begravning försvann. Det här är vad jag gör. Jag hittar på historier för att stå ut med allt man inte kan förstå. Ibland blir det skämtsamma tokigheter och ibland sorg.

Det är inte alltid jag vänder mig främst till barnet som läsare. Jag försöker förklara saker för mig själv. Jag berättar med ord och bilder för att finna tröst och för att orka stå ut med det oerhörda att människor man tycker om inte kan få vara med så länge man önskar. Det kunde inte bli mer självklart.

Den här krönikan måste dock avslutas med en annan sak. Det som jag alltid glömde. Här kommer det pappa!
Jag är son till Åke Gustavsson, ingenjör från Arvika.

Bild: Per Gustavsson.

Dela