Jo, jag är författare. Jag har varit det i hela mitt yrkesliv. Men jag har alltid haft svårt med yrkesidentiteten. Alltid har ena foten varit på väg mot något annat jobb: bibliotekarie, lärare, journalist, arbetsförmedlare. Och lite kortare påhugg i vuxen ålder: bagare, järnbruksarbetare.

Framför allt har jag drömt om andra yrken. Lusläst platsannonser. Tänkt mig själv lugnt sittande i ett rum på Försäkringskassan med upptagen-vänta-kom-in-lampor utanför dörren. Fantiserat helt fritt minuterna innan sömnen faller över mig: om svåra läkarjobb och tunnelbaneförarens färd mellan Hässelby Strand och Farsta Strand, alltid mellan stränder.

På sistone har jag skämtat alltför ofta om att jag snart ämnar börja sälja Toyota. Jag har, tramsigt nog, till och med lovat höra av mig till Pija Lindenbaum när jag får in en passande modell. Helt dödfött eftersom hon väl inte ens har körkort. Varför försöker jag fly på detta vis?

Att skriva en bok är upplivande, att få tänka och formulera. Att sedan möta barn och vuxna är fantastiskt, att få samtala och tänka vidare. Att träffa kolleger är oftast vansinnigt roligt. Men att hela tiden bedömas och mätas mot andra är närmast kränkande. Att känna ett stygn av avundsjuka när någon annan gör succé är att tvingas bli någon man egentligen föraktar.

Skriva, tänka, samtala. Underbart! Recenseras, ha säljmöte, förväntas knuffa undan andra, ställa sig själv i mitten, läsa försäljningssiffror. Uh, bokmarknaden har alltmer blivit som bilbranschen, fast elakare. Författandet som yrke leder ofta till besvikelser.

Men nu fick jag ett brev ifall jag vill bli ledare åt Naturskyddsföreningen! Gå ut med sexåriga natursnokar och leta tecken i en skog. Här är ett barr, här är en myra, och jajamänsan, där är en myrstack!!! Nu häller vi gult strössel på stacken, barn, och ser vart myrorna bär iväg det. Kanske är det natursnoksledare jag ska bli när jag blir stor...

Dela