Att kasta sten i glashus är sällan klokt, och att som författare uttala sig om kvaliten på kollegors böcker får nog räknas till sådan glashussysselsättning. Som tur är har jag inte själv kommit med någon bok i år, för i så fall hade jag nog inte vågat skriva den här krönikan. Men kan Hertha Müller kritisera Svenska Akademien för att ge Nobelpriset till Mo Yan, kan väl jag kritisera Augustjuryn. För det är nämligen först och främst Augustjuryns nomineringsarbete jag vill ifrågasätta, snarare än de kollegor som skapat de nominerade böckerna.

Missförstå mig rätt, det är inga usla böcker som är nominerade i kategorin barn- och ungdomsböcker 2012. Men det är heller inga mästerverk. Jag har läst alla sex (faktaboken ej från pärm till pärm), och två eller tre av dem kan jag tycka hör hemma på Augustnivå. Men sammantaget känns urvalet märkligt och kvalitetsnivån låg i år. Visst är det kul att det finns en spridning, att det finns böcker för många åldrar, ur så många undergenrer. Kul med en grafisk roman och en lika grafisk faktabok, kul med en diktsamling (har det hänt förut?), kul med en bilderbok för de riktigt små, kul med en mellanåldersroman (sådana förbises ofta), och kul med en humoristisk tonårsroman (sådana vimlar det inte av). Men den där spridningen gör mig också misstänksam - det känns nästan som om juryn har försökt pricka in så många åldrar och genrer som möjligt.

En annan misstanke är att man har velat ha böcker som är enkla och lättillgängliga i dessa tider då läsandet bland unga går ner. Inget som kan upplevas som svårt eller tungt, inga tjocka böcker och knappt några långa meningar, inga svåra ord och inte ens poesiboken har ett särskilt poetiskt språk. De två titlar som kanske kan ses som tyngre - Elin under havet och A, B, C å allt om D - har ju den "förmildrande" omständigheten att de till stor del består av bild. Det ska väl de där läsovilliga unga kunna gå på? Men om man börjar Augustnominera böcker utifrån vad man tror att läsarna ska uppskatta tycker jag man är farligt ute. Jag har svårt att tänka mig samma resonemang på vuxensidan, även om man i ett och annat fall tycks halka över åt det hållet, som i år med Zlatanboken.

Jag tycks heller inte vara ensam om att förvånas. I kanske tio år har en grupp barnboksmänniskor i Stockholm varje höst tippat Augustnomineringar och sedan träffats till ett Augustmingel, där den som haft flest rätt fått ett litet pris och nominerade och icke nominerade titlar har diskuterats. Enstaka gånger har det hänt att någon haft hela fyra rätt, tre titlar brukar det vara flera som prickar in. I år var det ingen som hade mer än ett rätt, och det tycker jag säger en hel del om juryns val. Störst var kanske inte förvåningen över de böcker som var nominerade, utan över dem som inte var det. Särskilt märkligt tyckte man det var att bara en bilderbok fanns bland de sex, med tanke på att 2012 av många betraktas som ett ovanligt starkt bilderboksår. Ulf Starks och Sara Lundbergs Yakup tokstollen hade många tippat, Johanna Thydells och Charlotte Ramels Det är en gris på dagis, Eva Lindströms Olli och Mo. Bland årets romaner hade jag själv hoppats på Mårten Sandéns Ett hus utan speglar, Ylva Karlssons Ossians ovanliga nanny eller Katarina Kieris Mellan dig och dig.

När jag ser namnen ovan är det nästan så att jag börjar undra om juryn valde bort personer som tidigare vunnit eller varit nominerade. Med sina sju nomineringar har Eva Lindström rekordet, oavsett kategori, och det dessutom utan att vinna. Men i år var hon alltså inte ens nominerad, trots att många anser att Olli och Mo är en av hennes allra bästa. Av de andra i gänget ovan är det bara Charlotte Ramel som aldrig har nominerats. (Men om det var så juryn resonerade borde ju inte Pija Lindenbaum blivit nominerad - det har hon nämligen varit sex gånger tidigare.)

Fanns det ändå någon tanke hos juryn om att sprida gracerna? Att lyfta fram andra författare och illustratörer än "de vanliga"? I så fall verkar man inte ha läst det enda kriterium som finns för Augustpriset, nämligen att man ska "belöna de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket". Vad som menas med "bästa" går man inte vidare in på i statuterna som finns på hemsidan. Bäst som i högst litterära kvalitet? Bäst för att få barnen/läsaren att somna? Bäst för att lägga under sängbenen och höja fotänden lite? Jag förstår ifall det kanske inte alltid är så enkelt för juryn att enas ... Och när en jury är oense kan det lätt bli så att man tvingas kompromissa så mycket att allt som är lite udda, som sticker ut, som är nyskapande eller kontroversiellt, hamnar utanför. Kanske är det något sådant som hänt i år?

Spekulera kan man göra i all evighet, och det tänker jag sluta göra nu och istället gå över till att undra lite. Och kanske önska också. Jag undrar hur juryn tillsätts. Och hur den arbetar. Finns det kontinuitet i hur juryn tänker från år till år? Det önskar jag att det gör. Eller blir det, över tid, mer slumpmässigt beroende på vilka som råkar sitta där ett visst år? Hur tänker man kring frågor om litterär kvalitet, om stilistik och språk? Tungt och smalt kontra lättillgängligt och uppskattat? Förekommer det övergripande samtal mellan de tre jurygrupperna, så att de inte resonerar helt olika? Är det något jag önskar i denna fråga så är det att Augustpriset ska vara ett pris där det är den litterära kvaliteten som är det viktigaste kriteriet, i samtliga kategorier.

Dela