För tio år sedan fick jag en strålande idé till ett bokmanus. En av mina bästa idéer någonsin. (Det säger i och för sig inte så mycket. Jag brukar inte veta någonting om mina böcker förrän jag skriver dem.) Från min hemsida, om idén:
"Det kristna korsfararriket i Det heliga landet står inför sin dödskamp. Kuststaden Akko är den sista utposten. En ung riddare lämnar Europa. Han vet att staden kommer att falla, men han far ändå. Rakt in i ett solstekt, blodtorkat helvete.
- Döda mig! vrålade han. Jag vill dö!
Men det var inte sant. Det var fri han ville bli. Befriad."

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag började skriva så snart jag kunde, men hade fullt upp med andra manus och fick klämma in skrivande när det gick. Dessutom var det en historisk berättelse och jag behövde läsa på. Massor.

Efter fyra års upphackat skrivande och ett par andra böcker var jag någorlunda klar med fyrahundra sidor bokmanus. Märkligt nog kändes den färdiga texten inte lika bra som idén. Flera kapitel lyfte, men inte helheten. Jag lät mig inte nedslås. Jag skickade manuset till ett par förlag.

Båda tackade nej.

Jag läste igenom och putsade texten, medan jag skrev ett par böcker till. Ytterligare ett förlag tackade nej. Ännu en omskrivning och pannan i djupa veck. En alldeles för vänlig förläggare - tack Henny! - läste manuset och kommenterade. Jag insåg några brister, skrev om ännu en gång och kände att texten blev mer levande, men jag lät den ligga ett halvår innan jag gjorde ytterligare en putsning.

I förra veckan skickade jag in manuset igen, till ett nytt förlag.

Idén är fortfarande strålande. Nu är berättelsen det också. Åtminstone bitvis. Tror jag. Eller om jag ska vara ärlig så vet jag inte längre. Jag har hållit på med det så länge att jag slutat vara objektiv.

Det här får mig att tänka på en intervju jag såg med Bo Kaspers orkester. Bandet berättade hur de arbetade med sina låtar och förklarade att de ibland upptäckte att de "satt och putsade på bajskorvar", alltså låtar som aldrig kunde bli riktigt fina, oavsett hur mycket de putsade.

Det kan vara så att jag suttit tio år av mitt liv och skrivit en kioskvältare, en bok som förändrar litteraturhistorien. Eller också har jag putsat på en bajskorv.

Jag har faktiskt ingen aning.

Dela