Jag plockar blåbär och de första kantarellerna. Mest strosar jag bara i skogen och återser den. Det är bara på sensommaren och hösten som jag går i skogen. Dumt egentligen, skogen är väl lika vacker och rogivande året om. Men jag är nog nyttighetspräglad. Man ska ha en korg med sig. Även om mamma förmedlade den djupaste glädje att gå i skogen så ska jag ha med mig en korg - aldrig så liten. Det är som gamla jägare jag möter på trakten. De ska liksom ha bössan med även om de aldrig skjuter nåt.

När livet är så här, strövandes i skogen eller donandes i trädgården, borde ju tanken få ila fritt. Då vore väl den bästa tiden för att skapa nya texter. Mailen från förlag och arrangörer har tystnat. Men det är inte arbetstid. Det är vilotid - även för oss som ingen semester eller semesterersättning har. Jag försöker att låta det vara det.

Jag har ingen lust att sitta vid datorn. Den är i för nära förbund med jobbmailen om deadlines, avtal och framträdanden. Jag är nog inte ensam om det. Några av oss stänger av helt. Andra målar, snickrar eller sätter sig i en båt. Några åter kanske ändå gör sina bästa texter nu?

Jag får sms från sonen i Grekland. Videolänk med barnbarnen som lär sig simma. Åttaåringen dyker i poolen på tre meters djup. Där går mina tankar igång.

Jag arbetar med en text och det är just om den åldern den handlar. Jag minns de där dyken fast mina var i en djup och kall insjö. Jag simmade neråt, neråt, stark i armarna och benen. Vattnet blev grönare och kallare. Sen upp igen, upp till den varma ytan, till ljuset. AHH! Luft! Håret som klistrade sig runt huvudet och mina axlar.

Vad tänkte jag där nere i djupet? Vad tänker han, mitt barnbarn mitt i sina simtag? Tänker barn så där som vi menar med tänker???

Sånt funderar jag på. Mina minnesbilder från den där tiden är skarpa. De är som scener på en teater. All rekvisita finns där. I detalj. Huvudrollsinnehavarna - mamma, pappa, syster finns där. Birollerna - mina lekkamrater och deras hem med dess specifika lukter och ljud. Deras mammor. Grannarna, portvakten, tanterna i affärerna och på posten. Vissa händelser så slumpvis utvalda av minnessamordnaren. Allt står tydligt framför mig. Men vad sa vi till varandra? Hur pratade vi? Vad tänkte jag? Tänkte jag? Eller var den där tiden ett enda input av intryck, kroppsrörelser, känslor, och sinnesförnimmelser?

För att få en text att duga måste jag vara regissören som går upp på de där scenerna. Höra efter vad skådespelarna säger - eller ge dem nya repliker. Rätta till en lampa eller en tavla. Ta bort oväsentlig rekvisita som förvillar publiken. Skärpa både bilden och spelet. Jag måste både lyssna och skapa nytt. Hitta på nya repliker när skådespelarna inte kommer ihåg texten.

Vilket konstigt jobb jag har.

Jag tror jag behöver semester. Ska nog koka lite sylt. Och plocka sockerärterna.

En författares semesterbild av Åsa Lind.

Dela