![]() |
![]() |
![]() ![]() |
![]() |
![]() |
![]() ![]() ![]() Sofia Nordin Stol 11 För Sofia Nordin är det kärleken till orden som är själva orsaken till att hon skriver. Hon älskar att det finns så många sätt att foga ihop ord på, att man kan hitta på helt nya ord om man behöver. Hon älskar hur vackert de kan låta tillsammans, eller hur fult, om det är fult man behöver. Det går att göra nästan vad som helst med ord. Det finns många ämnen Sofia tycker är viktiga och som återkommer i hennes texter gång på gång: sociala hierarkier, normer, de oskrivna reglerna människor emellan, ensamhet. Och tydligen skog, den envisas också med att dyka upp igen och igen. Sofia Nordins senast utgivna bok är Om du såg mig nu (Rabén & Sjögren 2017) som är den fjärde fristående delen om världen efter den mystiska febern som dödat större delen av mänskligheten. Sofia medverkar också i Svenska Barnboksakademins antologi Bodo Bodo Filoo och 16 andra berättelser och verser (Lilla Piratförlaget 2015). Sofias egen sida Sofias sida på Barnens bibliotek |
![]() |
![]() |
![]() |
![]() Ledamöternas krönikor Vecka 21 2014 ![]() Vårt behov av pinnar och stenar ![]() av Sofia Nordin Överlevnadsberättelser har alltid fascinerat mig. Såna som handlar om att få tag i mat och vatten, och hålla sig varm - gärna under stora umbäranden. Någon sorts stenåldersgen inom mig vaknar till liv när jag får följa detaljbeskrivningar av ved- och frösamling och mödosamt utbakande och gräddande av brödkakor. Jag vill både skriva om det själv och läsa om det. När jag var sex läste min mamma Den långa vintern för mig. Det är en av "Lilla huset på prärien"-böckerna, men knappast den som varit förebild för tv-serien, där evig sommar råder. I boken förfärdigas låtsasvedträn av ihopvriden halm, och familjen måste överlista ondingarna som har gömt undan extralager av mat innanför en hemlig dubbelvägg, medan alla andra svälter. Min mamma tyckte att den här delen av bokserien var outhärdligt tråkig, men själv sög jag i mig vartenda ord. Strax därpå kom Ronja Rövardotter ut. Jag var fullständigt tagen av hur Ronja och Birk bor i en grotta i skogen och fiskar, mjölkar vildhästar och kämpar med att hålla sin eld vid liv. Jag sprang runt med ett ihoprullat snöre vid bältet och täljde med kniv så ofta jag fick chansen. Helst hade jag förstås velat bo i en grotta jag också, men som substitut fick det duga att klättra runt på bergknallarna bakom hyreshuset och skrika vårskrik. När jag var elva läste jag lika ivrigt Grottbjörnens folk, och kunde inte få nog av hur de plockade bär, samlade frön, uppfann tvål och jagade med stenslunga. Jag försökte till och med göra en egen stenslunga, men turligt nog fick jag aldrig kläm på det. Det handlar absolut inte bara om böcker. Det här är en känsla med många tentakler. Det är samma känsla som när jag var liten och byggde kojor och inredde dem med praktiska stenar och pinnar. Ni vet vad jag menar, eller hur? Man har hundra färgglada, tillrättalagda leksaker, men lyckligast blir man av pinnarna och stenarna. Att känna dem i händerna och bygga saker av dem, komma hem och vara smutsig och lukta jord. Numera vaknar känslan till liv när jag gräver ner frön och ser dem gro, när jag bakar eget bröd, när jag hantverkar och ser hur något användbart sakta växer fram i mina händer, när jag tänder en eld och får den att ta sig, när jag torkar mat i ugnen inför fjällturen, när jag sätter upp mitt tält, eller ligger inuti det och hör regnet smattra mot tältduken, men kan konstatera att det inte regnar in. Just friluftsliv tillfredsställer min stenåldersgen väldigt mycket. Känslan att kunna bära med sig hela sitt hem på ryggen är fantastisk. Inte för friheten, fast det är friheten folk alltid refererar till när de pratar om att ta sin ryggsäck och ge sig av, "pank och fågelfri". Men det är inte det som är grejen, tvärtom: att inte veta om man har det man behöver, att vara beroende av slumpen eller andras godtycke gör mig bara stressad. Nej, inget luffarliv för mig, tack. Det är något annat. Den djupa tillfredsställelse som bara infinner sig när jag vet att jag har det jag behöver, och att jag har mig själv att tacka. Det ska vara konkreta saker som mat och värme. Det ger en känsla av överblick, och av kompetens. Det räcker inte med det abstrakta sambandet mellan arbetade kontorstimmar och hämtmat i handen. Kopplingen måste vara direkt, och kroppen behöver vara inblandad. Handen som syr. Armen som svingar yxan. Benen som trampar i väg med mig så långt som jag behöver förflytta mig. Såna saker. Det är precis som med pinnarna och stenarna. Mitt vuxna liv är också fullt av det som är tillrättalagt, välanpassat, ändamålsenligt, och ändå längtar jag efter pinnarna och stenarna. Trots att det verkar ganska löjligt att ge sig ut i skogen och sova i ett iskallt vindskydd och laga sin mat över en rykande eld, när man har en mjuk Ikea-säng och en utmärkt elektrisk spis hemma. Trots att det egentligen är idiotiskt att arbeta halvt ihjäl sig med att odla egen potatis när det finns underbart god färskpotatis i butiken för en krona kilot lagom till midsommar. Och att sy sina egna kläder är ju bara barockt, när det finns barnarbetare i Kina som gör samma sak två hundra gånger fortare och nästan gratis. Varför krångla till det så förbaskat? Ja, något är det. För vi är många som tycks sträva efter att krångla till det, allt vad vi orkar. Folk bakar, gör sin egen korv, tovar sin egen vadmal och går kurs i att slakta. Men det är knappast krånglet vi är ute efter, och jag tror inte att det bara är en fånig hipstertrend heller. Det är en alldeles mänsklig längtan som vrenskas och bågnar i oss, och den tar sig många olika uttryck. För ett par år sen fick jag till exempel höra talas om survivalism, och blev fascinerad. Survivalism är en rörelse där människor förbereder sig för katastrofen. Man lägger upp lager med bränsle, vatten och hållbar mat. Kanske man packar en minutiöst planerad Bug-out-bag, anpassad för att få med sig det nödvändigaste den dagen man behöver kasta sig ut genom dörren. Det finns de som ägnar ofantligt mycket tid åt att planera den här väskan, och ändra om i den. Jag tror inte att de är konspirationsteoretiker som på riktigt tror att katastrofen snart är här. Jag tror att de helt enkelt trivs med att syssla med utrustningen. De tillfredsställer sin stenåldersgen, sin längtan efter att ha allt under kontroll. Och alltihop handlar om begripliga, konkreta saker. Mat, vatten, värme. Något nära och enkelt. I sommar ska jag åka på ett jägar/samlar-lajv, ett levande rollspel som utspelar sig i ett jägar/samlar-samhälle. När jag hörde talas om det visste jag genast att jag ville dit. Där ryms allt det jag försökt beskriva här. Alla kommer de att vara där: Laura, Ronja, Ayla. Survivalisterna och friluftsvurmarna. Kojbyggarna och eldtändarna. De som vet precis vad det är för känsla jag pratar om. Där samlas vi, i den norska skogen, alla vi som ägnar våra dagar åt abstrakta, teoretiska, tillrättalagda saker, men som egentligen blir som lyckligast när vi får tända en eld och laga vår mat över den. Jag tror att vårt samhälle har varit så välmående så länge att vi har börjat längta efter det som inte är tillrättalagt, för att vi mår bra av ta oss an konkreta utmaningar och se konkreta resultat. Det får oss att känna oss värdiga att leva på den här planeten, tillsammans med de andra djuren, som jagar sin mat och bygger sina gryt. Det är den ena halvan av vår natur. Den andra halvan, och det unikt mänskliga, är att kunna klura ut teorier och abstrahera, att föra intellektuella diskussioner och skapa ett värde också i det som inte syns och inte går att ta på. Det är en fantastisk förmåga, men många av oss ägnar oss bara åt den halvan. Vi har grävt oss så djupt ner i det teoretiska och intellektuella, det distanserade och abstrakta, att vi längtar efter det som är handgripligt och entydigt. Vi har tappat taget om spaden och yxan och nålen, och när vi väl får tag i dem är vi fumliga och klumpiga, men självförtroendet växer för varje spadtag och vedträ och stygn. Vi landar plötsligt i det där jagade nuet, det där tiden inte mäts och tankarna inte flyttar sig bortom den tid och plats man befinner sig på.
|
![]() |
![]() | |
![]() © Copyright Svenska Barnboksakademin 2024 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |