En gång skrev jag en faktabok om geologi. Faktagranskare var geografen Anders Fridfeldt. Han var en lysande - lika sakkunnig som pedagogisk, och dessutom bestämd.
- Nå, hur ska du göra med sura och basiska jordar? frågade han en gång.
- Ååå, måste jag ta med det? kved jag.
För ni ska veta, att det där med sura och basiska jordar är betydligt svårare att förklara än vulkaner och kontinentaldrift. Har liksom inte samma uppenbara dramatiska potential.
- Ja, det måste du nog, sa Anders och så förklarade han varför - berättade om jordarter ur ett perspektiv som innefattade människan, så att surt och basiskt blev intressant, och därmed möjligt att skriva om.

Vi pratade också om alger, för lika självklart som boken börjar med Big Bang så måste livets uppkomst redovisas. Universum och sandkorn, fossilens tysta språk; allt hör ihop. Och atmosfären! Hur och när fick vi detta skyddande hölje? Luften vi andas? Jo, genom det första livet på jorden: alger och bakterier.

"Algerna var små och viktiga", skrev jag. Fast ändrade strax och:et till ett men: "...små MEN viktiga." Eller skulle det vara och? Nej, men. Och så där höll jag på. Ena dagen och, andra dagen men, och bestämde mig till sist för men.
Algerna var små men viktiga.
Det låter ju bäst. Eller hur?

Jag skickade texterna till Anders, som ringde några dagar senare. Vi pratade magma och jordskalv och inlandsisar. Stora grejer! Dunder och brak! Och sen frågade han:
- Du säger att "algerna var små men viktiga". Varför valde du ordet men?
Wow, tänkte jag. Just det ordet! Som jag hade ändrat så många gånger! Så jag talade gärna om det. Hur jag hade tvekat. Smakat på meningen. Lyssnat till vad som lät bäst, men framförallt sett till de tänkta läsarna. Alltså barnen, som ju är små. Mindre än vuxna! Ofta förbisedda. Osynliggjorda. Maktlösa i många sammanhang.
Små, ja. Men viktiga!
Som algerna.

Anders fattade. Men...
- Om du väljer MEN blir det ju en slags argumentation, sa han. Små och viktiga, det slår fast ett faktiskt förhållande. Små men viktiga, där är det underförstått att liten ÄR mindre viktig.
Jamen, självklart!
Herregud, varför såg jag inte det? För oavsett om man avser barn eller alger, så blir ett men i den meningen - genom det inbyggt relativa i ordet - en nedlåtande klapp på huvudet. När jag i själva verket ville säga: Små! Viktiga! Punkt! Och inga men.

Sura jordar och små alger. Det här blev två - nå, kanske inte ledstjärnor, men absolut små blinkande varningsljus som ofta dyker upp när jag skriver. För jag lärde mig dels att inte hoppa över saker som jag tror är krångliga, eller tråkiga, när det i själva verket handlar om min egen bristande kunskap. Dels att söka de dolda antaganden - om världen, om den andre - som gärna gömmer sig i de där små, små orden.

Dela