Alla författare jag känner, som någon gång har träffat sina läsare, har mötts av frågan: Var får du dina idéer ifrån? I mitt fall har jag aldrig fått ur mig något riktigt bra svar. (Har du tänkt på det förresten, att kvaliteten på ditt svar, kan avläsas i ögonen på frågeställaren?) Nåväl, jag tycker att varje fråga som ett barn vågar ställa till en främling är en bragd i sig. Som ska bemötas med största respekt, även om du har fått frågan tusen gånger och det kan handla om så olika ämnen som favoritmat, bästa fotbollslag, eller om det är svårt att skilja på fantasi och verklighet när man är författare.

Bild: Stina Wirsén.

Ja, ni märker säkert redan nu att jag går som katten kring den heta gröten. Var kommer historierna ifrån? Jag får väl göra som mina kompisar i Indien brukar göra när jag ställer en alldeles för direkt fråga. Jag svarar med en berättelse.

Jag och min familj har ett sommarhus en mil väster om Vimmerby. Det är ett riktigt Emil-land med stengärsgårdar och blommande körsbärsträd. Förra sommaren stod jag på en stege och målade taket till vedboden. Ett varmt och drygt göra, så när grannen kom förbi i sin bil och frågade om jag ville hänga med på en tur, klättrade jag ner och hoppade in.

Vi körde iväg och turen som skulle ta en timme blev istället till en halvdags utflykt. Där borta låg ett torp där korpralen Jonsson lät hugga in ett solur i en sten på gården. Och vid den här källan träffades folk och hade gökotta och drack av det svavelosande vattnet. Janne, min granne, stannade bilen. Vi gick ur och han pekade längs en nästan igenväxt landsväg.

- Därinne var Stolle-Jocke en gång, sa han.

Stolle-Jocke? tänkte jag. Det namnet har jag hört förut? Jomen, just det. Det var ju drängen, Alfreds, farfar som bodde på hemmet hos Kommandoran. Janne pekade på grunden som en gång burit upp en liten torparstuga.

- Han brukade gå runt bland stugorna och hugga ved. Men han var trollkunnig också. Nu var det så att Anna som bodde här hade problem med råttor. Hon bad därför Jocke att han mot en liten betalning skulle läsa en ramsa över råttorna. Det gjorde Jocke. Efter att ha läst en besvärjelse lovade han Anna att råttorna var borta. Detta gjorde Anna först glad, men sedan blev hon bekymrad. Var är råttorna nu? frågade hon ängsligt. Jocke pekade mot ett annat rött litet torp. Anna slog då förskräckt ihop sina händer och sa: Nej, si det går inte. Där bor ju Emilia. Hon är min bästa vän. Jocke fick då en ny slant av Anna och läste ytterligare en ramsa. Sådär, sa han. Nu är råttorna borta från Emilias hus. Anna tittade nöjt på honom. Sedan frågade hon: Var är de nu? Ja, nu är de tillbaka därinne, svarade Jocke och nickade mot Annas hus...

Vi stod tysta en stund och bligade längs landsvägen och jag tänkte på Astrid Lindgren. Såklart att hon hade hört berättelserna om Stolle-Jockes bravader. Sedan att det bara blev namnet kvar när hon använde honom i sina Emilböcker, det är ju en helt annan historia. Så det är väl så det är, tänker jag. Man plockar lite här och lite där och sedan gör man sin egen kuckelimuck-medicin av vad man har fått ihop.

Dela