Som de flesta författare som skriver för barn får jag ibland frågan vad jag vill att unga läsare ska lära sig av mina böcker. Jag brukar bli lite ställd, men eftersom jag faktiskt tycker att jag som barnboksförfattare har ett speciellt ansvar för min publik försöker jag oftast hitta ett svar.

Svaren kan handla om Buster i Sju förtrollade kvällar som tvingas välja mellan att vara populär och att göra det han vet är rätt. Eller om lågstadietjejen Mitzi, som i tre böcker mödosamt lär sig förstå den värld de flesta människor (men inte Mitzi) ser omkring sig. Jag kanske pratar om Oskar i Anna d'Arc och om mobbning och utanförskap, eller om Mia och John i En plats de kallar Lyckan och hur kärleken kan övervinna olikheter. Eller så svamlar jag bara något lamt om fantasi.

Egentligen har jag aldrig lyckats säga något vettigt alls om vad jag vill att mina läsare ska lära sig, och nu har jag kommit på varför: Det är nämligen inte barnen som lär sig något av det jag skriver, det är jag!

Varje gång jag går in i en ny huvudperson tvingas jag se världen från ett nytt håll. Jag får besöka främmande platser och göra dem till mina, jag får göra mig hemmastadd i liv som har mycket lite med mitt eget att göra. Jag har aldrig någonsin varit en smart liten tjej med eventuell bokstavsdiagnos, men för att kunna skriva om Mitzi var jag tvungen att bli det. Åtminstone på insidan. Jag som aldrig varit mobbad eller utanför var tvungen att återvända till plågsamma skolgårdssituationer och se dem genom den utsatte Oskars ögon, istället för det passiva åskådarperspektiv jag faktiskt hade.

Vad rör sig i en annan människas hjärna? Hur känns det att befinna sig inuti deras kropp? Hur ser världen ut om man är annorlunda, sjuk, supersnygg, alltid utanför eller kär i någon man inte får lov att vara kär i?

Alla de rollerna och många fler har jag fått prova på när jag skrivit böcker, och oj, vad mycket jag har lärt mig! Om barnen som läst har lärt sig något vet jag inte, men jag hoppas att de har haft roligt.

Dela