Jag önskade mig ett vattenok när jag var tweenie. Det var för att jag ville leka Kulla-Gulla. Jag ville ha ett vattenok i trä, med två tunga hinkar på varsin sida, och sen ville jag släpa vatten i mitt anletes svett.

Farmor hade en perfekt brunn för ändamålet i sin trädgård, och jag hade redan spanat in den ultimata sjalen. Pappa hade köpt den till min mamma när de var på bröllopsresa på Mallorca 1978, och nu låg den i klädkammaren bland halsdukarna. Den var virkad och beige och sticksig, och såg ut exakt som något Kulla-Gulla skulle kunna svepa runt sig om det var lite kyligt på väg till brunnen. Så jag skrev det på min önskelista inför min födelsedag 1990: Vattenok.

Det finns ett tydligt samband mellan många av de lekar jag lekte som liten, och den kultur jag konsumerade. Jag har tänkt mycket på det när jag sett mina egna barn släppa loss på förskolegårdar och i lekrum. De har visserligen inte önskat sig ett enda vattenok när de fyllt år. Men de har lekt detektivbyrå! De har skrikit vårskrik i skogen. De har definitivt lekt Angry birds och Minecraft, och de hade en lång period då hela förskolegården lekte (Lego) Harry Potter. Nu är de så stora att de sällan leker. Men det händer att de går in i Elevens roll från "Stranger things" och försöker använda hennes telekinetiska krafter på mig för att jag ska ge dem mera chips.

Själv lärde jag mig leka till stor del genom Astrid Lindgren, tror jag. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten. (Inte-nudda-golv, Sicken Blås, Måla-ögon-på-ett-vedträ-och-leka-att-det-är-en-docka, check, check och check. Och någonstans bland hennes sagor tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, va? För det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren.) Nej, inte bara det. Jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna. Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio. och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Det är ju något med det där som blir helt svindlande att tänka på som skapare av berättelser. Den lilla möjligheten! Att orden jag trilskas med i mitt krångliga, himla worddokument en dag kanske skulle kunna bli en lek på en förskolegård. Herregud!

Jag fick inget vattenok när jag fyllde tio. Men sjalen som hade passat så perfekt in i den där leken är i alla fall fortfarande vid liv! Och jag tänker fortfarande på Kulla-Gulla varje gång jag sveper in mig i den när det är lite kyligt på väg till brunn... pendeltåget.

Bild: Jens Ahlbom.

Dela