Jag sitter på min förstukvist i kvällssolen. Det är ovanligt milt. Syrenerna är utslagna. Bofinken flöjtar. Stiliga fru Koltrast kommer och hämtar havregryn som vi har lagt ut. Var har hon sitt bo? Ungar redan, hon matar för fullt. Sädesärlan vippar förbi. En stare har plockat upp nåt märkvärdigt läte från tropikerna. En liten bris gör vågrörelser i storhängbjörken. Det är så grönt att tanken på snö nästan är omöjlig.

Foto: Jujja Wieslander

Jag är lite trött, har städat och lagat mat. Väntar vänner på besök. En stor frid infinner sig hos mig. Detta är sannerligen en god stund. Då minns jag en motsvarande god stund tillsammans med ett barn, en liten granne till oss som ofta kom på besök. Vi stod mitt i försommargrönskan. Hon hjälpte mig att binda upp en humleranka och hon lärde mig ordet för ranka på gästrikemål.
-Stronk heter det, sa hon bestämt.

Stronk är verkligen ett bra ord. Jag har använt det mycket sen dess.
-Vad ska ni göra i sommar då? frågade jag.
Antar att jag tänkte på hennes föräldrars semesterplaner. Hon släppte stronken och tittade på mig.
-Va?
Vår lilla samarbetsstund sprack. Som en sån där seriebubbla. Poff bara. Jag insåg i samma ögonblick min korkade vuxenfråga. Här stod vi. Sommaren pågick för full omkring oss. Vi höll på med nåt roligt och viktigt. Hon och jag.

Sen. I sommar. På semestern.

Barnen lever nu, nu, nu. Tänk om vi kunde lära oss bara aldrig så lite av dem!

Det enda vi kan vara helt övertygat säkra om, det är att inget är bestående. Då är det den goda stunden som gäller. Att faktiskt känna igen när man har den. För det kommer en tid när vi inte har just den mer.